Kostdoktorn uppmärksammar
på nytt gastric bypass. Det är Aftonbladet som har en artikel där en ung flicka, sjuttonåriga Martina, berättar hur hon gått ner från 135 kg till 80 kg efter GBP-operationen. Hon berättar att hon är väldigt nöjd med resultatet bl.a. för, som hon säger. ”Jag tror garanterat att operationen har räddat mitt liv. Om inte annat så har det gett mig större möjligheter och räddat mig från många andra sjukdomar man kan få vid fetma.” Martina har fått informationen, eller om man så vill, blivit skrämd med, att du kommer att få diabetes och alla dess följdsjukdomar om du inte går med på operationen.
Jag är glad
för Martinas skull, men jag ställer mig ändå frågande. Självklart ska man vara nöjd med att ha blivit av med sin övervikt på 50–60 kg. Hennes nya utseende gör också att hon får ett bättre socialt liv: ”Jag blir behandlad på ett väldigt annorlunda sätt nu jämfört med tidigare. Folk är mer vänliga och tar lättare kontakt.” Men att GBP är enda möjligheten tror jag inte.
Däremot tror jag
att professor Claude Marcus är en garanti för att GBP ska väljas som metod för just viktminskning. Han har systematiskt försökt behandla barn och ungdomar med svält under hela sin karriär som fetmaexpert utan att lyckas. När han slutligen borde ge upp sina försök och erkänna sitt misslyckande väljer han i stället att säga: ”Det finns ingen annan lösning än att koppla bort magsäcken!”
Han viftar lättvindigt
bort problemen han skapar för de här ungdomarna när han säger: ”Många ungdomar söker en quick fix och kan slarva med de vitaminer som de måste ta efteråt. Tonåringar är även i den åldern då man strävar efter oberoende och att få göra som de vill. Det kan man inte om man genomgått en gastric bypass. Vi tittar på om det kan vara ett problem att ta hänsyn till, men vi tror inte det.”
– Vi tror inte det – Jag såg Ann Lundbergs program nu i kväll på TV. Hon hade en gäst som varit budistmunk i 17 år och han hade med sig ett Mantra som han gav till oss tittare: ”Jag kan ha fel – jag kan ha fel.” Tänk om Marcus och Rössner använt det mantrat de senaste 10–15 åren, kanske hade barn- och vuxenövervikten fått en helt annan utveckling i Sverige.
Om Claude Marcus
valde GBP för att han inte blivit informerad om LCHF skulle jag lätt kunna förlåta honom. Men så är inte fallet. Claude Marcus vet väldigt mycket om LCHF, men inser att det just är kunskaperna kring LCHF som lyfter fram hans egna tillkortakommanden. Under de senaste två–tre åren har parhästarna Marcus–Rössner gjort sitt bästa för att misskreditera LCHF och alla dess förespråkare. Dessa herrar försöker på alla sätt minimera allt som LCHF står för. Den senaste tiden har man försökt tiga ihjäl LCHF. Och varför gör de det? Kan det vara så att det totala misslyckandet inom fetmabehandling med kaloribantning (svält) nu blir alltmer uppenbart för gemene man? Det är dessa båda som med sina respektive positioner inom överviktsbehandling lagt en tung blöt filt över allt annat tänkande kring hur man kan lösa problemet. Man har tagit patent på en lösning som inte fungerar och fortsätter driva detta in absurdum.
När jag pratar
med folk jag möter om kost och hälsa får jag ofta reaktionen: ”Äntligen en människa med sund inställning till vad man ska äta.” Det har börjat gå upp för allt fler ”vanliga människor” att vi alla är förda bakom ljuset i kostfrågorna. Att det är OK att äta naturliga livsmedel och att överdrivet sockerintag i form av spannmål och importerad frukt kanske inte är i så bra i längden.
Debatten är inte
längre så intensiv. Men det verkar som att pendeln fortsätter att svänga över mot mer fett och mindre kolhydrater till folket.
Bertil Lind 