5-timmars arbetsdag

Arbetsdelning

i stället för arbetslöshet

Helsingborg 2010-08-02
av
Bertil Lind

Inledning

Den pågående debatten om arbetslösheten i Sverige tar sig allt märkligare uttryck. Moderaterna med Fredrik Reinfeldt i spetsen hävdar på fullt allvar att om man sänker a-kassa, sjukersättning och social­bidrag så blir folk mer benägna att ta jobb! Halva svenska folket tror på det här och tror därmed att moderaterna är bäst på att hantera arbetslösheten.
Om jag uppfattar signalerna rätt så vill moderaterna att de arbetslösa och sjukskrivna skall konkurrera om jobben genom att sänka sina lönekrav! Eftersom det faktiskt saknas ca 450.000 jobb i Sverige tror jag att när Reinfeldt säger ”ta jobb” menar han att dom måste ”tas” från de som nu har jobb. Detta leder inte till fler jobb utan bara till större oro och hårdare klimat på arbetsmarknaden. De som jobbar på SAS har fått gå med på att sänka sina löner och det har också byggjobbarna hos PEAB i Östergötland (2006). Arbetsmarknaden pressas dessutom hårt av konkurrensen från låglöneländerna.
Socialdemokraterna då, dom vet väl vad som krävs? Det verkar så. Tillsammans med Miljöpartiet och Komunisterna vill man satsa på att skapa 10–15 000 nya jobb inom vård och skola och dessutom vill man investera i ca 50 000 utbildningsplatser inom högskola, yrkeshögskola och vuxenutbildning.
Men detta löser långt ifrån hela problemet, även med ovanstående insatser fattas det fortfarande nästan en halv miljon jobbtillfällen.
Jag hävdar att problemet kan lösas med det som kallas arbetsdelning. Jag är medveten om att detta diskuterats ingående under många år och att metoden har sågats jäms med fotknölarna av vissa fors­kare och även f.d. finansminister Bosse Ringholm (detta borde i mångas mening betyda att det är ett bra förslag). Ändå tänker jag visa att det finns en framkomlig väg.

Varför är motståndet mot arbetsdelning så kompakt?
Varför säger arbetsgivarsidan att det blir färre jobb med kortare arbetstid?
Vem tjänar på att vi har hög arbetslöshet?
Vem förlorar på att vi har hög arbetslöshet?

Dessa frågor kommer jag att ge mina svar på i följande avhandling, se slutet på historien.

Bakgrund

Normal arbetstid är för närvarande 37,5–40 timmar/vecka. Vad skulle hända om vi ändrade på detta
Vad händer om vi ökar arbetstiden?
Om vi prövar med 12 timmar/dag, kanske 6 dagar/vecka = 72 timmar/vecka!
Eftersom många människor redan arbetar övertid verkar detta inte vara någon omöjlighet, många egna företagare tycker att detta är fullständigt normalt. Maskinparken skulle bli bättre utnyttjad genom att varje arbetsplats (med arbetsplats menar jag alltid den utrustning som en arbetstagare förfogar över för att utföra sitt arbete) då skulle fungera med minst +50% uttag/arbetsplats.
Det skulle bli en massa arbetsplatser över eftersom nästan varannan anställd blev friställd. Man skulle då kunna behålla den senast införskaffade utrustningen och skrota resten.
Den halvan av befolkningen som hade jobb skulle bli tvungna att försörja inte bara sina egna familjer utan även alla arbetslösa och deras familjer, alltså skattevägen, via a-kassa, socialbidrag o.s.v. detta är ju vad som sker idag, men i mycket mindre omfattning. Det märks inte så mycket när 90% försörjer 10% som när 50% försörjer 50%.
Jag gör här en medveten provokation, men det självklara brukar bli ännu mer självklart om man vänder på resonemangen.
Så därför tillbaka till nuet, eller varför inte hela vägen tillbaka. Är det, rent historiskt, verkligen så att 8 timmars arbetsdag är en naturlag? Finns det en orsak till att vi arbetar 8 timmar per dag eller är det en slump?

Historik

De första människorna hade ju ingen klocka så för dom fanns det annat som bestämde hur lång arbetsdagen skulle vara. – Sova – Skaffa mat – Äta – Sova – Skaffa mat – Äta – Sova o.s.v. Därefter blev det mer organiserat. På våren sådde man, på sommaren jagade och fiskade man, på hösten skördade man, på vintern slaktade man grisen, vilade, jagade, fiskade, förberedde våren, en evig cykel, när man inte vilade, åt eller sov, så jobbade man. Det var fortfarande ont om klockor, men å andra sidan hade man inte mycket tider att passa.

Med tiden uppstod större jordbruk och med detta behov av mer organisation. Låt oss fundera kring en gård på 100 tunnland i början av 1800-talet. Allt jobb måste göras med mankraft och med hjälp av oxar och hästar. Oxarna drog plogar och andra tyngre redskap och hästarna drog räfsor och vagnar, lättare och snabbare transporter. Oxar och hästar var i stort sett utbytbara. En så stor gård hade kanske 50–80 kor och kalvar, höns och grisar i proportion till detta. Ca 20 familjer arbetade på gården. I Sverige hade vi vårt ”statar”-system som uppstod i början av 1800-talet och avskaffades genom fackliga avtal 1944, året innan jag föddes. Som mest fanns det 35.000 statarfamiljer verksamma (ca 250.000 människor), detta var vid sekelskiftet.
Stataren hade sin lön i naturaförmåner, bostad, mat, ved eller kol, ingen kontantlön. Mannen arbetade på fälten och kvinnan hade mjölkplikt, alltså var tvungen att mjölka. Jordägaren kunde ta ut så mycket arbete av sina statare som de bara hann med att göra. Från soluppgång till solnedgång. Tala om arbetstid. För att citera Hans Alfredson – Stataren skulle varit glad om han fick jobba bara 8 timmar.
Naturligtvis fanns det mindre jordbruk utan statarsystem, med drängar och pigor men arbets­tiderna var ändå liknande.

Industrialismen

Det var i Storbritannien industrialismen formligen exploderade, man talar om en industriell revolution (1760–1840). Orsakerna till att det hände just i Storbritannien var flera. God tillgång till vattenkraft, utvecklingen av ångmaskinen, utveckling av textilmaskiner, tillgång till stenkol och järn, för­änd­ringar inom järnindustrin, kommunikation – järnväg, ångfartyg o.s.v. Flera industrigrenar utvecklades parallellt, stenkolsbrytning, manufakturfabriker (spinnerier, väverier), importen av bomull från Amerika och ull från Australien var omfattande.
Mycket snart förstod man att de väldiga investeringarna i maskiner och byggnader, exploatering av minerala tillgångar och gruvdrift, krävde effektivisering och fullt utnyttjande under dygnets alla timmar. Till skillnad från jordbruket var man inte beroende av dagsljus i samma utsträckning. En gruva är alltid mörk, man fick lysa sig med ”karbidlampor” en miniatyrfackla som satt monterad på hjälmen. Man använde även så kallade bågljuslampor, elektriska från ca 1875, fotogenlampor och gasljuslampor.
I mitten av 1800-talet började industrialismen sprida sig över världen och i högsta grad även till Sverige.

Kärnfrågan, 8 timmars arbetsdag

Hur skulle man kunna dra nytta av en investering på mest effektiva sätt? Jo, genom att ha den igång 24 timmar per dygn. Kom ihåg att allt hände mycket snabbt. 1998 brukade jag säga: ”Om jag köper en datamaskin idag för 50.000:–, så kan jag om ett år köpa en ny datamaskin som jobbar 3 gånger så snabbt för 25.000:–.” Nu, 2010, kostar en supersnabb dator med hårddisk på 1000 Gbt (en terabyte) ca 10.000:–.
På samma sätt var det då. Redan när man gjorde sin investering i ny teknologi visste man att om ett år kommer min värste konkurrent att köpa en mycket effektivare anläggning för mindre pengar. Det gällde alltså att ta vara på sitt försprång. Om man kunnat jobba 25 timmar/dygn så skulle man säkert ha gjort det.

Hur länge måste arbetaren då jobba för att fabriken ska kunna köra 24 timmar/dygn?
Jo, 24 timmar/dygn – vilket är en omöjlighet. Vilka är alternativen? Jo, allt som är delbart med 24, alltså 2, 3, 4, 6, 8, 12.
2, 3, 4 och 6 timmar/dygn var då orimligt, dels pekade hela människosynen på att man skulle jobba så mycket som möjligt, dels fanns det inte tillräckligt mycket arbetskraft att tillgå. De männi­skor man behövde på industriorterna fanns kvar ute på landsbygden. Det tog tid att få männi­skor att flytta från landet till sta’n. Så i brist på arbetskraft blev det från början 12 timmar/dygn, oftast i två skift.

Inom sjöfarten tillämpades, och tillämpas fortfarande, ett system med 6 timmarsskift, fördelat på 2 vakter/man och dygn, 7 dagar i veckan. Varje man jobbade 2×6 = 12 timmar/dygn med 6 timmars vila emellan.
Detta är av praktiska skäl. Ett skepp är ett slutet rum. Allt tillgängligt utrymme fördelas på manskapsutrymmen; sovplatser, rekreation, livsmedel o.s.v., utrymmen för fartygets framdrivande; pannrum och kolboxar/drivmedel. Resten är lastutrymme. Genom 12 timmars arbetsdag i stället för 8 timmars, klarade man sig med 16 sjömän i stället för 24!
Mindre utrymme att bo och mera utrymme att lasta. Mindre mängd mat och förnödenheter. Som kompensation är sjöanställda i stället lediga några dagar när båten ligger i hamn för lossning och lastning (som ju i huvudsak utförs av hamnarbetare).
2×6 timmar på landbacken skulle innebära att väldigt många människor höll på och förflyttade sig mellan hemmet och arbetsplatsen. Var och en kan säkert själv se andra nackdelar med det här. De fördelar man såg inom sjöfarten, lastutrymme m.m. hade ingen betydelse på land.

Övergång från 12 till 8 timmar

För fackföreningarna var det en stor sak, men för arbetsgivarna var det mest en principfråga. Ekono­miskt spelade det ingen större roll! Timlönen var ju den samma oavsett arbetstid. Övertidsersättning, skifts­tillägg och helgersättningar är senare tiders bytesobjekt mot större arbetsuttag.
Arbetsgivaren kunde alltså se till det rent praktiska.
På 12 timmar blir den anställde betydligt tröttare än under 8 timmar, inte för att det spelade arbetsgivaren någon roll, men, om arbetaren är trött är risken för att han gör fel d.v.s. skadar utrustningen, skadar produkterna, och därmed minskar vinsten, betydligt större än om han arbetar 8 timmar. Om företaget vill ställa om produktionen till annan produkt kan detta ske på ett 8-timmars­pass i stället för på ett 12-timmarspass o.s.v. Flexibiliteten blir bättre med 8 timmarspass. Vid sjukfrånvaro kunde någon istället jobba 8+8=16 timmar.
Dessutom fanns det en annan aspekt på arbetstiden. Industrin måste konkurrera om arbetskraften med lantbruket! Begränsad arbetstid och kontantlön fick många människor att flytta från landet till industriorterna. Detta spelade säkert också in vid övergången till 8 timmars arbetsdag.
Så småningom avfolkades landsbygden alltmer och de tekniska framsteg som gjordes inom industrin kom även jordbruket till del. Med hjälp av maskiner kan storjordbruket i vårt exempel ovan, med 100 tunnland jord, idag drivas av ägaren och hans familj med inhyrning av viss specialkompetens exempelvis skördetröska under begränsad tid.
Under ca 80–100 år har mängden arbetskraft kontra automatisering av arbetsuppgifter vägt någorlunda jämnt. Med politisk styrning, som flyttningsbidrag, arbetsgivaravgifter m.m. har man lyckats konservera jämviktsläget. När det blev verklig brist på arbetskraft inom industrin stimulerade man hemmafruarna att börja arbeta på industri. Vissa tider importerade man arbetskraft, exempelvis kom det en mängd finnar till Sverige under slutet av 1800-talet för att ersätta de svenskar som lämnade skogsbruk och jordbruk till förmån för industriarbete.

Nu har vi utrett varför vi har 8-timmars arbetsdag!

1.‑Det är praktiskt och ekonomiskt när man ska fullt utnyttja en maskinpark.
2.‑Det har under lång tid gått jämnt upp, arbetskraftmängd – arbetskraftbehov.

Varför stämmer inte ovanstående längre?

Som vanligt är det en massa olika samverkande faktorer. På samma sätt som i exemplet ovan med ett jordbruk som drivs av en enda familj jämfört med för 100 år sedan av 20 familjer, har automatisering, effektivisering, datorisering, rationalisering, gjort att mycket mindre arbetstid går åt till att driva hela företaget Sverige (eller Tyskland, England, USA o.s.v).
Något som man inte ser lika tydligt är förändringen i näringsstrukturen som pågått sedan industrialiseringens början i mitten av 1800-talet.
I Sverige jobbade 1870, 71% av yrkesverksamma inom jordbruket, 9% inom industrin och 20% inom tjänstemannasektorn (militär, polis, sjukvård, rättsväsende, skola o.s.v.).
1970, 100 år senare var siffrorna 6% inom jordbruk, 40% inom industrin och hela 54% inom tjänstemannasektorn.
Redan 1995 har siffran för jordbruket halverats igen och planar ut på ca 3%, industrin har sjunkit till ca 25% och tjänstemannasektorn har fortsatt öka till 73% av alla yrkesverksamma.
Självklart finns det stora möjligheter att rationalisera även inom tjänstemannasektorn. Se bara inom banksystemet, med sammanslagningar av banker, färre bankkontor, penga-automater på sta’n, betalningar över internet.

Vi kan med dagens arbetslöshetssiffror konstatera att det finns mycket mer arbetskraft än det finns behov av arbetskraft och klyftan mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft kommer absolut att öka.

Den sociala obalansen

Med lite fantasi kan man se att befolkningen håller på att delas upp i tre delar. De som har jobb – A. De som har jobb ibland – B. De som aldrig har jobb – C. Motsättningarna mellan de här tre växer.

A – har allt, villa, bil och semester. C har inget.
C – jobbar inte men lever på bidrag som A får betala.
B – jobbar bara så mycket att han får behålla sina förmåner.
C – vill jobba men hittar inget och sysslar istället med styrketräning.
C – jobbar svart.
B – jobbar svart.
A – jobbar svart.
Stora delar av A jobbar med att omskola B och C (C som ändå aldrig får något jobb).

Alltså:

Den sociala obalansen håller på att bygga upp en tidsinställd bomb.
Helt i onödan
.

Den Svenska modellen har alltid strävat efter att utjämna klassklyftorna. Att ta från de rika och ge till de fattiga, som Robin Hood, kallas i Sverige för Ett jämlikt samhälle. För att inte titta snett på B och C uppmanas man att uppträda solidariskt.
För att få eller behålla makten i landet måste de politiska partierna närma sig varandra så långt att man kan framstå som företrädare för alla. Ex. vis. kallar Moderaterna sig för Arbetarparti!
Därför måste Socialdemokraterna å ena sidan se till att A har sitt goda jobb och därmed alla fördelarna och å andra sidan låta B och C behålla sina bidrag och understöd.
Moderaterna kan kräva skattesänkningar för de rika och för företagen och hävda att alla skulle få ett meningsfullt jobb i ett Sverige styrt som ett enda stort företag.

Vi har konstaterat att det finns för lite jobb till för många arbetstagare. Vi har för närvarande en verklig arbetslöshet på gissningsvis 15–20%! Ja alltså inte om man läser den officiella statistiken. Men om man betraktar helhetsbilden. Ställer sig de rätta frågorna.

Hur många går i skolan i stället för att jobba?
Hur många gifta kvinnor bryr sig inte om att söka jobb när det är så svårt att få jobb?
Hur många är lärare till dom som går i skolan i stället för att jobba?
Hur många jobbar med omskolning och kunskapslyft? Den här posten gäller inte numera!
Hur många blir omskolade och kunskapslyfta? Den här posten gäller inte heller numera!
Hur många omfattas olika stödåtgärder?
Hur många går åt till att administrera arbetslösheten?

Vi försöker gissa oss till den totala mängden verkligt arbete och den totala mängden verklig arbetskraft. Vi uttrycker oss i man-år, ett man-år = ett kvinno-år om någon undrar.

Räkneexempel

(bygger på förhållandena år 2000)

Låt oss anta att 3 miljoner människor i Sverige står till arbetsmarknadens förfogande. Detta ger helt enkelt 3 miljoner man-år. Med 20% brist på arbetstillfällen har vi 600.000 man-år utan sysselsättning. Det positiva är att vi har 2.400.000 man-år i sysselsättning.

Genom att vi här har jämställt utbildare och de som utbildas inom arbetsmarknadsåtgärder med de som är helt arbetslösa, vi kallar alla dessa för ”icke producerande”, ser vi direkt vad detta kostar. Nämligen 600.000 årslöner, eller, om en genomsnittlig årslön är 165.000:–, ca 100.000.000.000:– (ca 100 miljarder).

Detta betyder att 100 miljarder måste föras över från de som har jobb till dessa icke producerande.
Detta fungerar på samma sätt som vilken annan form av fördelningspolitik som helst, exempelvis barnbidrag, sjukförsäkring, bilskatt, vägskatt, löneskatt, moms o.s.v.
Dessa 100 miljarder, går åt till att driva utbildningar, arbetsmarknadsstöd = sänkta arbetsgivaravgifter, arbetslöshetsersättning, starta-eget-bidrag, jobbavdrag, friår, bostadsbidrag och direkta socialbidrag.
Dessutom går en hel del pengar åt inom sjukvården och i sjukvårdsersättningar som en direkt följd av arbetslöshet. Hur mycket ökad kriminalitet, som är till följd av arbetslösheten, kostar är omöjligt att uppskatta men det är säkert betydande summor.
De skattemedel som behövs för att driva AB Sverige kan var och en acceptera. Men varför måste 100 miljarder om året gå åt till konstgjord andning åt någon som redan kan andas.
I stället för att flytta pengar från de sysselsatta till de icke producerande bör man fördela arbetet och därmed pengarna!

Under lång tid. Av många olika människor. I olika länder. Har röster höjts för kortare arbetstid!
Men man blundar för de nödvändiga stegen!
2,4 miljoner sysselsatta ska lämna ifrån sig 600 000 arbetstillfällen! – Tufft!
På något sätt är det lättare att lämna ifrån sig 100 miljarder kronor! Och för att klara det är man t.o.m. beredd att jobba övertid, ganska mycket …

Åtgärder

Nu tycker jag att vi är mogna för att diskutera arbetstidsförkortning eller arbetsdelning.

Egentligen är nog alla parter beredda att sänka arbetstiden, men man har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.
Fackföreningarna värnar om sina medlemmar, i första hand de som har arbete. Man kan inte acceptera sänkning av lönen. Detta eftersom de som jobbar redan har svårt att få lönen att räcka till. Gärna kortare arbetstid men bibehållen lön!
Arbetsgivarna kan inte sänka arbetstiden och samtidigt höja lönen så mycket att jobbaren har ut lika mycket på exempelvis 6 timmar som han har på 8 timmar. Speciellt som arbetsgivaren måste nyanställa, skaffa mer personal, investera i fler arbetsplatser, för att producera lika mycket.

Utfall av olika arbetstidsförkortningar

Minskad arbetstid med 1 timma per dag (sju timmars arbetsdag):
Det är allmänt känt att med lite träning kan man utföra nästan lika mycket arbete på 7 timmar som på 8 timmar. Det blir då i både arbetsgivare och arbetstagares intresse att hinna med jobbet på 7 timmar, kanske investerar arbetsgivaren i snabbare produktionsmedel och kanske försöker arbetstagaren, mot högre lön, jobba hårdare. Facket kan här förhandla fram högre löner. Effekten på arbetslösheten blir noll eller i värsta fall minus.

Minskad arbetstid med 2 timmar per dag (sex timmars arbetsdag):
Effekten i ovanstående finns kvar men är nu betydligt svårare att uppnå. Om det blir så att det uppstår fler arbetstillfällen måste arbetsgivaren investera i fler arbetsplatser. Investering betyder kostnader för arbetsgivaren. Arbetsgivaren kanske helt enkelt istället flyttar sin produktion till ett land där han får ut mer för sina löneersättningar. Inte sällan är det nya värdlandet villigt att ge ekonomiska förmåner som billig industrimark och skattesubventioner till företag som vill etablera sig.
Effekten på arbetslösheten är fortfarande begränsad eller i värsta fall negativ och därmed har vi kvar arbetslöshet och social utslagning.

Minskad arbetstid med 3 timmar per dag (fem timmars arbetsdag):
Nu finns det inte längre någon möjlighet att klara samma produktionsnivå med lika många anställda. I stället måste man börja titta på de nya förutsättningarna. A. Fler anställda fördelade på fler skift. B. Färre arbetsstationer som utnyttjas i fler skift. C. Färre sjukskrivningar och lättare att finna ersättare när det ändå blir någon som blir sjuk. D. Fler kompetenta medarbetare att tillgå vid expansion.
Nu börjar det hända saker! Om 2.400.000 människor jobbar 3 timmar kortare per dag blir det 2,4miljoner x 3 timmar = 7,2 miljoner timmar/dag att fördela på de icke producerande!

Beräknat på 5 timmars arbetsdag blir det 7,2 miljoner / 5 = 1.440.000 lediga platser!

Går detta lite för för fort?


Mitt förslag och modell för genomförande

Ett särskilt avtal upprättas emellan Arbetsgivaren, den Anställde och Staten.

Mitt förslag är att arbetsdelning skall kunna genomföras utan avseende på hur stor del av de anställda som skall omfattas. Den nedre gränsen är två anställda som tillsammans bidrar till att ytterligare en person kan anställas på 5 timmar. Det finns ingen övre gräns! Man kan även se möjligheten att tre anställda går samman om två heltidssysselsättningar i stället för att en av de tre skall friställas.

Kostnaderna för arbetslösheten drabbar i första hand samhället! Därför är det samhället som skall finansiera arbetsdelningens genomförandet, inte arbetsgivarna. Den slutliga finansie­ringen sker dock genom minskade kostnader för arbetslösheten.

Arbets­givaren höjer lönen till de anställda som ingår i avtalet med 30%. Dessutom skall de anställda som omfattas av avtalet beskattas efter en särskild skattetabell (C-skatt eller D-skatt eller vad som helst) med en skatteskala på ca 24,6%).
För varje två anställda (frigöres 2 x 3 = 6 timmar) som ingår i avtalet skall arbetsgivaren anställa ytterligare en person på 5 timmar. Alternativt – för varje tre anställda (frigöres 3 x 3 = 9 timmar) som ingår i avtalet anställs en person på 8 timmar (som naturligtvis då inte innefattas i avtalet), timmen som försvinner både jobb- och ersättningsmässigt, kompenseras genom att personalen presterar bättre med kortare arbetstider.
Arbetsgivaren kompenseras genom sänkning av arbetsgivaravgiften med motsvarande 30% + 4% för täckande av administrativa extrakostnader. De vinster som i förlängningen kommer arbetsgivaren till del genom förväntat minskade kostnader för kort- och långtidsarbetslösa blir en bonus.

Den Anställde förbinder sig att arbeta 5 timmar per dag förlagt till antingen förmiddagspass eller eftermiddagspass så som det bäst passar produktionen. Det finns ingen begränsning i fördelningen. Om två som delar arbetsplats föredrar att ständigt jobba förmiddag respektive ständigt eftermiddag är detta möjligt.

Staten möjligjör projektet genom särskild arbetsgivaravgift och särskild skattetabell för personal som omfattas av avtalet. Staten står alltså för kostnaden för sänkt arbetsgivaravgift.
Finansiering; inga miljarder behöver anslås för detta! Efterhand som arbetslösa tas ur bidragstagargrupperna minskar kostnaderna i ungefär samma omfattning som kostnaderna stiger för skatte- och arbetsgivaravgiftsbortfall.
Efterhand som antalet arbetslösa minskar, minskar även behoven av åtgärder i form av utbildningar och annan konstgjord andning. Kursverksamheterna, som ju kan ses som arbetstillfällen även om det inte direkt produceras hårdvara, kan så småningom betjäna industrins verkliga behov av vidarutbilning, nu med ersättning från de företag som köper tjänsterna.

Beräkningar:
Antaganden: Siffrorna i de båda uppställningarna är tänkta som en lathund till mer omfattande beräkningar.

Arbetstid: 8 timmar per dag
Lön per timme                        = 100:–/timme       per arbetsdag    =    800:–
Skatt 30%                                =  30:–/timme        per arbetsdag    =   240:–
Lön efter skatt                         =  70:–/timme        per arbetsdag    =   560:–
Arbetsgivaravgift 54%            =  54:–/timme       per arbetsdag    =   432:–
Kostnader för arbetsgivaren    = 154:–/timme       per arbetsdag     = 1 232:–

Arbetstid: 5 timmar per dag
Lön per timme                         = 130:–/timme       per arbetsdag    =  650:–
Skatt 24,6%                             =  32:–/timme       per arbetsdag    =  160:–
Lön efter skatt                         =  98:–/timme       per arbetsdag    =  490:–
Arbetsgivaravgift 20%            =  26:–/timme       per arbetsdag    =  130:–
Kostnader för arbetsgivaren    = 156:–/timme       per arbetsdag    =  780:–

Fyra åtgärder skall göras
1.    Dagslönen efter skatt skall sänkas från 560:– efter skatt till 490:– (-12.5%), vilket naturligtvis är inflationhämmande! Detta är löntagarens bidrag till reformen.
2.    Skatten skall sänkas till 24,6%, Särskild C-skattetabell
3.    Timlönen skall ökas med 30%
Målet med skattesänkning och timlöneökning skall vara att arbetstagaren tjänar 7/8 av sin tidigare lön efter skatt.
Arbetsgivaren skall kompenseras fullt ut för timlöneökningen via minskad arbetsgivaravgift för de som omfattas av kortad arbetstid, förutsatt att arbetsstyrkan ökas i enlighet med förslaget. Beräkningen ser ut så här:
Arbetsgivaravgiften sänks för 5-timmars arbetstagare till 20 procentenheter, motsvarar i beräkningsfallet = 34:–.
Lönen ökas med 30% i beräkningsfallet = 30:–
Resten, 4 procentenheter, i beräkningsfallet = 4:–, stannar i företaget som kompensation för ökade administrativa kostnader, kanske också som en morot åt företaget.
4.    De arbetstagare som omfattas av 5-timmars arbetstid förbinder sig att dela på en arbetsplats/arbetsställe.

Enkel jämförande beräkning på utfall:

Två arbetstagare med timlön 100:–/timme, 8 timmars arbetsdag, 22 arbetsdagar/månad.
En arbetslös som uppbär full a-kassa med netto 8.000:–/månad efter skatt.

Lön                 Skatt 30%      Arbetsgivaravgift 54%    Inkomst/kostnad för samhället
2 x 17.600:–    2 x 5.280:–    2 x 9.504:–                      + 29.568:–

Den arbetslöses ersättning efter skatt                            –   8.000:–
Administrationskostnader, arbetsförmedling m.m ca    –   2.000:–

Nettoinkomst för samhället                                           + 19.568:–

Tre arbetstagare som omfattas av avtalet, d.v.s att den arbetslöse har fått jobb.

Lön                 Skatt 24,6%    Arbetsgivaravgift 20%    Inkomst/kostnad för samhället
3 x 14.300:–    3 x 3.518:–    3 x 2.860:–                       + 19.134:–

Frågor och svar:

Arbetsgivaravgifterna är ju avsedda för den anställdes olika skydd, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, ålderspension o.s.v, vem ersätter arbetsgivaravgiften för den anställde?
– Det gör samhället. Detta är den ena av de två kostnaderna som uppstår. Den andra är minskad skatteintäkt.

Jämlikheten mellan könen?
– Jag tror att kortare arbetstid automatiskt innebär att exempelvis hemarbetet kommer att delas upp betydligt bättre. Steget från 5-timmarsdag till pappaledighet är betydligt kortare än från 8-timmarsdag.

Löneskillnader, lika lön för lika arbete?
– Då ska vi jämföra exempelvis sjuksköterska och bilmekaniker (äpplen med päron), i stället vill jag säga samma lön för samma jobb oavsett om en man eller en kvinna innehar jobbet, kanske blir det lättare för kvinnor att ta sig in på manliga arbetsplatser när abetsplatserna blir så många fler och mindre fysiskt krävande (kortare arbetstid).

Innebär detta fler abetsplatser, stolar, datorer, maskiner, verktyg o.s.v?
– Nej egentligen färre! Samma arbetsplats utnyttjas istället av 2 arbetstagare efter varandra, en sorts skiftsarbete. Första skift jobbar 7–12.30 med en 30 minuters rast. Andra skift jobbar 12.30–18 med en 30 minuters rast. Effekten blir att 10 st kontorsplatser ersätts av 8 st (10 arbetsplatser x 8 timmar = 80 timmar och 8 arbetsplatser med 2×5 timmar är också = 80 timmar). Fördelar för arbetsgivaren? Självklart, ingen ytterligare investering, bättre utnyttjande av produktionsmedlen (snabbare avskrivning), bättre flexibilitet.

Om man redan har 24 timmar produktion/dygn?
– Tyvärr inte effekten att arbetsplatsen utnyttjas bättre men att endast minska arbetslösheten med ca 30% per anställd är vackert så.

Kan alla omfattas av 5 timmars arbetsdag?
– Nej, men tillräckligt många för att helt avskaffa arbetslösheten för de kommande 25 åren. Låt mej räkna upp några arbetstagargrupper där det är både möjligt och önskvärt. Sjukvården, polisen, tyngre industri – monotona arbetsuppgifter, datapersonal – bildskärmsarbete, butikspersonal och så vidare.

Vilka effekter får 5 timmars arbetsdag på vår fritid?
– Befintliga fritidsanläggningar kommer att kunna utnyttjas betydligt bättre med en stor del männi­skor som är lediga på förmiddagen och dessutom ytterligare en stor del människor som är lediga på eftermiddagen, jämfört men nu då alla är lediga på kvällarna och slåss om lediga tennistider, trängs i bassänger. När arbetsdagen är över, kl 18, har man redan hunnit klara av sina dagliga sysslor, antingen på förmiddagen, utan trängsel, eller på eftermiddagen, utan trängsel. Det är fritt fram för andra aktiviteter, som lagsporter eller socialt umgänge.

Lönen då – hur kan det bli 7/8 av normal lön?
– Alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder försvinner. Kostnaderna för detta är för närvarande ca 100 miljarder, pengar som skall sättas in i programmet i form av högre lön, lägre arbetsgivaravgift och lägre skatt.
Småbarnsföräldrar får mindre behov av barnomsorg och därmed lägre kostnader. Efterhand kommer samhället att anpassa sig till den nya situationen. Lägre brottslighet, mer tid att bekämpa brottslighet. Inget bidragsfusk då alla kan erbjudas anställning. Lägre sjukvårdskostnader med mindre sjukskrivningar, färre långtidssjuka, mindre utbrändhet … När programmet slagit igenom fullt ut är det möjligt att ytterligare sänka skatterna eller höja vår standard.

Ett mänskligare samhälle!

Det är bara att fundera vidare – om 25 år är det dags att sänka till 4 timmars arbetsdag!

Min logik säger mig att om alla vi som bor i detta landet (undantaget de verkligt utslagna) har mat för dagen och tak över huvudet, så måste ju resurserna finnas! Det handlar bara om fördelning.

Inlägg i debatten

Här nedan har jag tagit upp och kommenterat några inlägg i debatten. Jag börjar med förre finansminister Bosse Ringholm.

Bosse Ringholm trodde inte att en arbetstidsförkortning skulle ge mera arbete. ”Vad det i själva verket kan leda till är minskad sysselsättning”.
– En arbetstidsförkortning är ingen sysselsättningsfråga, underströk han. Det är en välfärdsreform. Vill vi arbeta mindre, vilket pris i troligen sänkt välfärd är vi beredda att betala för det? Vad är viktigare: Fritid eller välfärd?
Ett annat problem inom en relativt nära framtid är sjukskrivningarna. De har blivit fler och fler och längre och längre. Det har medfört att sjukvårdskostnaderna bara har ökat. För att lösa detta problem måste till förbättringar i arbetsmiljön. Här finns ett viktig område för ett utökat samarbete mellan stat och näringsliv.

Min kommentar:

Alla pratar om arbetstidsförkortning som en gigantisk kostnadsökning för arbetsgivarna. Bosse förutsätter att löntagaren skall behålla sin lön och leverera mindre arbete. Hela kostnaden för förkortningen skulle i så fall hamna på arbetsgivaren.
Detta är en helt sjuk syn på företeelsen arbetstidsförkortning. Arbetsgivaren kan aldrig stå för kostnaderna. Om han skulle tvingas via lag att göra det skulle han naturligtvis ännu snabbare flytta jobben utomlands, rationalisera hårdare eller bli utkonkurrerad. Det är precis detta Bosse i sin trångsyn ser framför sig.
Vad ingen tycks förstå är att mängden arbete, och mängden ersättning för arbete är i princip konstant. Vad det handlar om är fördelningen av arbete och ersättning.
Om alla jobbar, alla betalar skatt, färre blir sjuka – minskar kostnaderna för arbetslösheten och sjukvården.

Här nedan följer ett inlägg från Therese Rajaniemi som för fram kritik mot en ensidig rapport från Arbetslivsinstitutet.

Utredningen om förkortad arbetstid var partisk

Arbetslivsinstitutets rapport till regeringen dömer ut förslaget om lagstiftad arbetstidsförkortning. I rapporten lyfter man fram forskare och forskningsresultat, som endast bara tar fram och visar på de negativa nackdelar som noga valts ut vad gäller en arbetstidsförkortning. Rapporten skulle aldrig hålla för en akademisk granskning, enligt riksdagsledamoten Camilla Sköld (v), som är en representant i regeringens arbetstidsgrupp. Tanken om arbetstidsförkortning sågas vid fotknölarna.

Rapporten som beställdes av näringsdepartementet och arbetstidsgruppen har dock tystats ned. Rapportförfattarnas uppdrag var att sammanställa forskning och utvärderingar som gjorts av lokala försök med kortad arbetstid. Arbetslivsinstitutet redovisar bara motståndarens synpunkter och dömer ut lag om förkortad arbetstid. Rapporten får dock hård kritik av Inger Segelströms arbetstidsgrupp. Gruppens reaktioner på resultatet blev mycket negativa och man påvisar att i rapporten blir sådana resultat som talar för motsagda, emedan de som talar emot får stå okommenterade och vilket gör att denna rapport är en partsinlaga mot arbetstidsförkortning.

Arbetstidsgruppen tillsattes 1998, i gruppen återfinns representanter för såväl S-kvinnorna, vänsterpartiet och miljöpartiet, som tillsammans driver kravet på 30-timmars arbetsvecka. Gruppen tillsattes i första hand för att de tillsammans skulle få undersöka möjligheterna till en arbetstidsförkortning.

Jonas Bergström som tillsammans med Sofia Olofsdotter skrivit Arbetslivsinstitutets rapport tycker att lokala avtal är bättre än lag. De har svårt att se några som helst fördelar alls med en lagstiftad arbetstidsförkortning. Att man exempelvis ökar sysselsättningen genom generell arbetstidsförkortning har ingen grund i forskningen och de anser inte heller att en förkortning av arbetstiden skulle förbättra hälsan, vilket skulle kunna minska dagens galopperande kostnader för sjukförsäkringen. Istället tycker de att ”kvinnor borde jobba mer” för att komma till rätta med effekterna för jämställdhet och då skulle de minska sin andel av hushållssysslorna.

Den 17:e februari ska Arbetslivsinstitutets rapport presenteras tillsammans med konjunkturinstitutets rapport av konsekvenserna av en arbetstidsförkortning, men då kommer även forskare som ser samhällsekonomiska vinster med förkortad arbetstid att finnas med. I slutrapporten från arbetstidsgruppen kommer även deras forskningsresultat att ingå i underlaget för att visa på en rättvisare bild för en arbetstidsförkortning med dess nackdelar och fördelar.

Therese Rajaniemi
Källa: LO-tidningen, S-kvinnor, vänsterpartiet, miljöpartiet.

Jag kan tyvärr inte kommentera eftersom jag inte sett arbetslivsinstitutets rapport.

Här kommer så en artikel av Nils-Eric Sandberg, ledarskribent i Dagens Nyheter, som för tio år sedan i svepande ordalydelser gör mos av arbetstidsförkortning i alla former. Fördelen är att den ställer upp frågor som ger mig möjlighet att förtydliga mina idéer.

ISSN-1103-7644

Nr 3/1996

Mirakelmedicinen

Drömmen om att få det bättre genom att jobba mindre

av Nils-Eric Sandberg

Förord

Diskussionen om sysselsättning utgår allt oftare från att ny teknik hotar jobben och att arbetstillfällena ryms inom en begränsad, konstant och förutbestämd mängd, som kan ransoneras och fördelas lite hur som helst. Lagstiftad kortare arbetstid och förbud mot övertid är förslag i den andan.

Men dessa föreställningar har inget stöd i vare sig teori eller historiska fakta. Tvärtom: allt vi sett av historien och lärt av teori visar att arbetsmängden kan expandera och att teknik skapat fler jobb än den slagit ut. Internationella jämförelser visar att de effektivaste hindren för de arbetslösa ligger i löneavtalen och arbetsrätten, skriver Nils-Eric Sandberg, ledarskribent i Dagens Nyheter.

Att korta arbetstiden, med dagens löneavtal och arbetsrätt, blir bara att dela på arbetslösheten. Om fler vill arbeta mindre av olika skäl är det fullt legitimt, men det är deras ensak, inte något för facket eller staten att avtala eller lagstifta om.

Vägen till ökad sysselsättning ligger i att, tvärtom, öka flexibiliteten och avreglera arbetsmarknaden så att den kan verka effektivt trots de ständigt förändrade villkor som den internationella konkurrensen skapar.

Stockholm i januari 1996

Dick Erixon
Projektledare

Min kommentar: Här förutsätts naturligtvis att kostnaderna hamnar på arbetsgivaren. Därför är man negativ.

Dela på jobben?
Engelsmannen James Hargreaves konstruerade 1768 en automatisk spinnmaskin, Spinning Jenny. En del av hans maskiner slogs sönder av spinnarbetare som var rädda att förlora sina jobb.

På 1750-talet uppfann John Kay den flygande skytteln. Hans nya vävstolar vandaliserades också.

1811–1816 förstörde Ludditerna – unga arbetslösa arbetare – automatiska vävstolar i engelska fabriker.

De arga arbetarna trodde att den nya tekniken skulle ta arbetet från dem. Denna föreställning startade en kritik mot teknisk förändring för drygt tvåhundra år sedan i England, för drygt hundra år sedan i Sverige.

I varje krisläge startar den här debatten på nytt. På slutet av sjuttiotalet skrev civilingenjören Christer Sanne en rad artiklar i Dagens Nyheter på temat arbetstillfällena minskar; alltså måste de ransoneras och fördelas rättvist.

Samma tema dominerar nu debatten. Allt fler argumenterar för att arbetsplatserna måste delas rättvist; därför måste arbetstiden förkortas. Några exempel:

* Christer Sanne har nyligen (hösten 1995) disputerat, i Linköping, på en avhandling om arbetstiden.

* Socialdemokratiska kvinnoförbundet har krävt 6 timmars arbetsdag.

* Görel Thurdin (c) har krävt sammalunda.

* Två ekonomer på TCO och SKTF har i en egen utredning argumenterat för att kortare arbetstid ska öka sysselsättning.

* Socialförvaltningen i Stockholm har genomfört ett försök med sextimmarsdag med bibehållen lön.

* Miljöministern Anna Lindh argumenterar för arbetsdelning i Sydsvenska Dagbladet (95-11-30).

* Den amerikanske ekonomen Jeremy Rifkin skriver i sin bok ”The End of Work: The Decline of the Global Labour Force and the Dawn of the Post-Market Era” om hur den nya teknologin berövar människor arbetet.

* Lars Ingelstam, professor vid Temainstitutionen i Linköping, argumenterar för kortare arbetstid och arbetsdelning i intervjuer och i en ny bok.

* Samma tankar dominerar ett stort antal motioner till socialdemokraternas extrakongress i mars.

* En rad artiklar och radioprogram turnerar samma tema: Tekniken minskar antalet jobb; vi måste dela rättvist på de jobb som finns kvar.

Ny teknik – nya jobb
Enligt den klassiska och fortfarande levande föreställningen slår ny teknik ut existerande arbeten. Det stämmer, temporärt och lokalt. När maskinerna kom i början av den industriella revolutionen blev en del handarbete olönsamt och försvann. Den österrikiske ekonomen Schumpeter myntade begreppet ”creative destruction.”

Med det menade han att ny teknik, tekniskt och kommersiellt, slår ut gammal teknik, gammal organisation, etc. Den tekniska förnyelseprocessen är också destruktiv: äldre former av teknik och organisation konkurreras ut. Inget att gråta över; teknisk utveckling kräver definitionsmässigt sådana offer.

Schumpeters poäng – viktig också för dagens publik – är just att den skapande processen via konkurrensen eliminerar gammal teknik och gamla organisationsformer. Det drabbar en del. Men denna utslagning är en nödvändig del av förnyelsen. Utan förnyelse skulle vi fortfarande leva utan el, utan varmvatten, utan tvättmaskin.

Arbetsdelningstesen i historiskt perspektiv
Tanken på arbetsdelning utgår från två föreställningar:

Först: ny teknik reducerar antalet arbetstillfällen;

Sedan: antalet arbetstillfällen är begränsat.

En genomgång av ekonomisk-historisk litteratur och statistik ger dock en annan bild av samband mellan ny teknik och sysselsättning:

Antag att antagandet om en motsättning mellan ny teknik och sysselsättning stämmer. Varje introduktion av ny arbetsbesparande teknik skulle då ha lett till stor arbetslöshet och mindre sysselsättning. Det stämmer dåligt med historiska fakta.

Den industriella revolutionen började i England på slutet av sjuttonhundratalet, inom textilindustrin. Handdrivna spinnrockar och vävstolar ersattes efterhand av mekaniska. Och sysselsättningen ökade från 40 000 på 1750-talet till 800 000 på 1830-talet. Orsaken låg just i den nya tekniken. Tack vare den steg produktiviteten enormt. Därmed föll priset på textil. Framför allt bomullstyger blev en masskonsumtionsvara. Därmed ökade efterfrågan och ökad produktion krävde ökad sysselsättning.

I takt med att materiella levnadsförhållanden blev bättre ökade befolkningen. Samtidigt kom ny teknik i vågor: ångmaskinen; bättre stålproduktion; elektriciteten; explosionsmotorn. Trots eller rättare tack vare den nya tekniken ökade sysselsättningen.

Sysselsättningen ökade mer än befolkningen

(tabell 1)

England, 1900–1987
Befolkning +38 procent Sysselsättning +43 procent

USA, 1900–1987
Befolkning +220 procent Sysselsättning +316 procent

Canada, 1921–1987
Befolkning +192 procent Sysselsättning +273 procent

Frankrike,1930–1986
Befolkning +35 procent Sysselsättning +135 procent

V Tyskland, 1946–1986
Befolkning +41 procent Sysselsättning +112 procent

Sverige, 1885–1986
Befolkning +79 procent Sysselsättning +198 procent

Sysselsättningen är den intressanta variabeln i sammanhanget. Hög andel sysselsatta av befolkningen kan ju kombineras med en (relativt) hög arbetslöshet; och omvänt. Förändringen varierar mellan länderna. Men trenden är stabil: sysselsättningen har ökat, som andel av befolkningen, ”trots” tekniska framsteg.

Tesen stämmer inte heller för Sverige

Låt oss ta en närmare titt på utvecklingen i Sverige. Tiden 1870–1920 var den snabbaste industrialiseringsperioden i Sverige. Då kom de flesta innovationerna som blev grund för dagens storföretag. Då kom också elektrifieringen, den tidens stora produktivitetslyft. Medan befolkningen i åldern 15–64 år ökade 0,8 procent årligen ökade arbetskraften 1,2 procent årligen.
1870–1900 ökade kapitalmängden per capita med 2,5 procent per år. Maskinutrustningen blev alltså allt större för varje sysselsatt.

1870–1975 niodubblades produktionen per capita i hela ekonomin.

Kapitalintensiteten dvs kvoten mellan kapitalstock och antal sysselsatta ökade 1870–1975 med 4 procent per år. Sysselsättningen ökade 1 procent per år.

Om tesen att mer teknik/mer kapital sänker sysselsättningen skulle sysselsättningen fallit kontinuerligt i Sverige sedan 1870.

Tesen stämmer inte med fakta; sysselsättningen, mätt med en rad olika mått, har i stället ökat. Tesen har inte stöd i något av den statistik och de studier jag gått igenom. Tvärtom; den motsägs.

Min kommentar: Under hela den här tiden har standardökning varit den drivande kraften. Med kontantlön i stället för betalt i natura, kom löntagarna till att själva utgöra köparna av det man skapade. Idag, när hela samhället är mättat på bostäder, bilar, kläder, mat, vägar o.s.v. kan vi inte räkna med att en volymökning på alla plan ska kunna ta emot all överskottsar­betskapacitet som finns.
Om alla argument från författaren här ovan vore tillämpliga idag skulle vi inte ha någon arbetslöshet alls.
Författaren spelar djävulens advokat och gör sitt jobb som anställd av näringslivet (Svenska Dagbladet). Han befarar att näringslivet skall komma att lagstiftningsvägen få dra hela kostnaden med arbetstidsförkortning. Om så vore har han rätt. Det skulle gå käpprätt åt helvete.
Dessutom befarar han att om vi inte längre hade någon arbetslöshet, utan istället brist på arbetskraft, skulle kraven på löneökningar komma att försämra situationen för arbetsgivarna.
Arbetslöshet har alltid varit till fördel för arbetsgivarna i löneförhandlingsläget. Se exempelvis på byggnadsfacket vs PEAB i Östergötland våren 2005.

”Skapande förstörelse”
Visserligen har ny teknik initalt och lokalt vållat arbetslöshet genom att slå ut gamla produktionsformer. Men samtidigt har den skapat ny produktion och nya produkter och därmed genererat ny sysselsättning i nya branscher. Förstörelsen har alltså varit skapande, i enlighet med Schumpeters formulering. Ångmaskinen och järnvägarna slog ut hästskjutsrörelsen, men ledde till efterfrågan på arbetskraft. Bilismen tog kunder och sysselsättning från järnvägarna men skapade nya egna marknader och därmed ny sysselsättning.

Ny teknik innebar en rationalisering och gjorde därmed många arbeten överflödiga. Men den skapade samtidigt nya processer och nya produkter som krävde nya arbeten. Nettoeffekten blev alltså inte minskad sysselsättning som 1810-talets ludditer och dagens debattörer tror utan större. Under hundra år av tekniskt nyskapande har allt fler fått arbete.

En terminologisk detalj: Jag använder inte det vanliga begreppet ”skapa sysselsättning”. Sysselsättning är nämligen en resurs; det är resurser som skapar något; resultatet av den skapande processen är varor och tjänster”. Uttrycket ”skapa sysselsättning”, som är ord i nästan varje politikers mun, vänder på det elementära sambandet och skapar bara förvirring, i värsta fall inte bara hos politikerna själva.

Min kommentar: Det spelar inte så stor roll vad man kallar det. Problemet är att en stor del av den arbetsföra befolkningen får inget jobb!

Från jordbruk till data
Teknik och rationalisering har förskjutit sysselsättning (och delvis produktion) mellan olika branscher de senaste hundra åren. En titt på en rad olika länder USA, England, Japan, Tyskland, Australien, Canada, Italien och Sverige visar samma grundmönster för samtliga.

Sysselsättningen har gått ned i jordbruk, först ökat och sedan fallit något i industri, och sedan ökat kraftigt i tjänstesektorn allt som följd av att ny teknik ersatt arbetskraft. Några siffror för Sverige illustrerar den allmänna trenden:

Andelar av sysselsättningen
(tabell 2)

År             Jordbruk         Industri         Service

%                   %                   %
1885          75                  17                   0
1900           65                 26                   0
1920           44                 29                 22
1950           21                 26                 29
1970           8                  28                 47
1980           6                  24                 55
1995             3                  24                73

Den förskräckliga datorn
Datoriseringen innebär det snabbaste språng i produktivitet vi haft sedan historien började. Dels innebar även de tidiga enkla datorerna en enorm inbesparing av arbetskraft; de uträttade på några minuter det räknearbete som tidigare krävde kompanier av kontorsanställda. Dels har datorerna förbättrats snabbare än några tidigare maskiner.

Kapaciteten har ökat hundrafalt på ett decennium, samtidigt som priserna fallit. Banker och försäkringsbolag i synnerhet och alla andra företag i allmänhet har fått ett enormt produktivitetslyft. Och det har kommit just i de relativt personalintensiva serviceområdena.

Om tesen om motsättning mellan teknik och sysselsättning stämmer skulle datoriseringen vållat den värsta arbetslöshet historien sett. Stämmer det?

Nej. Världens mest datoriserade land, USA, har den högsta andelen av arbetskraft i servicesektorn, 72 procent. Arbetslösheten har sedan 1980 fallit något, från 7.2 till 5.7 procent, vilket är långt under genomsnittet för mindre datoriserade länder i Västeuropa.

Och, viktigare: arbetskraftstalen, d v s den andel av befolkningen i arbetsför ålder som faktiskt finns i arbete, ökade i USA 1980–1995 från 71 till drygt 77 procent. Allt enligt OECD.

Den politiska arbetslösheten
De historiskt kunniga invänder att industrivärlden haft två perioder av stor arbetslöshet: början av tjugotalet, och trettiotalet. Det stämmer. De flesta länder i Västeuropa fick 1921 en arbetslöshet på 20-procentsnivån; den föll de kommande åren men bara till drygt 10 procent i genomsnitt. I början av trettiotalet steg den till 20–25 procent.

Men de här arbetslöshetschockerna kan inte förklaras av ny teknik. Visserligen ökade bilproduktionen i USA särskilt snabbt just på tjugotalet. Men just i USA var arbetslösheten omkring 3 procent 1923–29.

Förklaringarna är främst två: dels svårigheterna att raskt ställa om produktionen efter krigsslutet; dels politiska ingrepp.

Först tjugotalet…
Från slutet av 1800-talet hade de flesta industriländer guldmyntfot. Mängden pengar i ekonomierna bestämdes av guldproduktionen. När första världskriget bröt ut behövde alla regeringar mer pengar, antingen för att föra krig eller för att värja freden. Alltså lämnade alla guldmyntfoten och producerade papperspengar.

När freden bröt ut försökte nästan alla återgå till guldmyntfoten (Sverige gjorde det i mars 1924). Det krävde penningpolitisk åtstramning. Alltså höjde de flesta länder räntorna. Följden blev allmän arbetslöshet.

I Sverige punkterades en finansbubbla som blåsts upp under slutet av krigsåren med kredit­expansion liknande åttiotalets. Aktiekurserna föll i botten, priser och produktion och sysselsättning sjönk 20–25 procent.

… sedan trettiotalet
Börskraschen i New York borde följts av en kreditexpansion. Bankerna hade, kortfattat, lånat ut för mycket på svaga säkerheter; när aktiekurserna föll uteblev återbetalningarna. Men bankerna fick inget stöd av centralbanken. 1930–33 gick drygt 5.000 banker omkull.

Penningmängden i USA sjönk de åren med ungefär en tredjedel. (Milton Friedman och Anna Schwartz har beskrivit detta i sin bok ”A Monetary History of United States”.) Följden blev en våldsam åtstramning av den amerikanska ekonomin.

Kongressen reagerade genom att försöka skydda amerikanska företag från utländsk konkurrens genom att införa hinder för import. Smoot-Hawley-lagen gav importhinder för 25.000 olika produkter. Även England följde efter, och därmed hela Västeuropa. Alla försökte gynna den egna exporten genom att hindra import utan att tänka på att den enes export är alltid den andres import.

Följden blev att världshandeln, mätt i dollar, minskade med två tredjedelar från 1929 till 1933. Här låg en våldsam restriktion på arbetet i exportföretagen i hela industrivärlden. Och följden blev givetvis ökad arbetslöshet. Men orsaken var inte ny teknik, eller rationaliseringar, utan protektionism alltså politiska missgrepp.

Den nya arbetslösheten
Sedan mitten av sjuttiotalet har arbetslösheten stigit i de väst-europeiska industriländerna till 10-procentsnivån och legat kvar där. Beror det på ny teknik?

Knappast. Arbetslösheten ökade när de flesta regeringar stramade åt efterfrågan efter den första oljeprischocken 1973–74. En rad ekonomiska analyser har efterhand visat på mekanismer som gjort arbetslösheten självbevarande (s k hysteresis): Generositeten i välfärdssystemen gör snabbt stora grupper bidragsberoende; ungdomar som levt på bidrag i flera år saknar den disciplin och sociala träning som meriterar för arbete; andra som gått utan arbete lång tid förlorar i kunskap; etc.

Min kommentar: Jag har redan pekat på att dagens arbetslöshet beror till stor del på att efterfrågan på fler varor och tjänster blir allt mindre. Att som författaren hela tiden peka på de senaste hundra årens utveckling är att bortse från dagens verklighet. Vi har stor arbetslöshet! – Plötsligt kommer så ett latinskt uttryck, hysteresis, arbetslöshetens självbevarande! Generositeten i välfärdssystemen gör snabbt stora grupper bidragsberoende; ungdomar som levt på bidrag i flera år saknar den disciplin och sociala träning som meriterar för arbete; andra som gått utan arbete lång tid förlorar i kunskap; etc. Vad är detta?
Det är alltså de arbetslösa själva som bär skulden till sin arbetslöshet. Genom att sänka sina lönekrav skulle alla kunna få ett arbete, om man ville.
Moderatledaren säger det rent ut. Det finns hur mycket jobb som helst. Tyvärr finns det inte så mycket pengar att betala med, så du som är arbetslös, jobba gratis. Och medan vi ändå håller på, du som tänkt gå i pension efter 50 års arbete, jobba ytterligare fem år och sedan dö så fort som möjligt (han sockrar det med att det finns ju så mycket erfarenhet i den här åldern, den erfarenhet man skulle kunna bygga upp i den yngre arbetskåren har han glömt bort).

Sedan 1970 har arbetskraftstalen (labour participation rates) ökat i USA, ökat svagt i OECD som genomsnitt (från 67 till 70 procent) och i EU-länderna varit stabila, på 66 procent. Det tyder på att ny teknik inte har sänkt sysselsättningen.

En översikt i OECD:s tidskrift ”The OECD Observer” juni/juli 1995 över studier av arbetslöshet visar att ny teknologi har skapat fler nya arbeten än vad den slagit ut; nettot är alltså positivt. De senaste tjugo åren har sysselsättningen minskat i arbetsintensiv lågteknologisk industri, som textil och basmetaller. Däremot har sysselsättningen ökat i kunskapsbranscherna som haft mest av ny teknologi.

Inget av denna genomgång tyder på att ny teknik minskar sysselsättningen. Slutsatsen är snarare den omvända: Ny teknik skapar nya produkter och därmed nya marknader och därmed efterfrågan på arbetskraft.

Arbete en bristvara?
Men föreställningen att arbetstillfällena kanske tar slut har alltmer dominerat den svenska debatten. Kraven på arbetsdelning som bot mot arbetslösheten utgår från att arbetet blir en bristvara som bör ransoneras och fördelas rättvist på alla. Alla argument för arbetsdelning har denna tanke som intellektuellt fundament.

Argumentet utgår från att mängden arbete är konstant. Om denna utgångspunkt är riktig är den ekonomiska historien orimlig. Ty den visar att sysselsättningen har ökat eftersom efterfrågan på arbetskraft har ökat; och detta beror på att arbetet skapat inkomster som genererar efterfrågan på mer av varor och tjänster.

Föreställningen att mängden arbete är begränsad och bör ransoneras har inget stöd i vare sig teori eller historiska fakta. Tvärtom: allt vi sett av historien och lärt av teori visar att arbets­mängden kan expandera.

Så gott som alla önskar sig ett bättre liv, större bostad, fler böcker, mer av resor och semester, bättre tid och råd att gå på krog och teater. Alla sådana önskemål kan ekonomiskt brytas ned till krav på mer arbete; några ska utföra jobben, bygga de nya husen, skriva och trycka böckerna, ge service på semesterresorna, fixa och servera maten på krogen etc, etc. Så länge människor önskar sig ett bättre liv efterfrågar de arbete. Och så länge finns det ingen gräns för arbetet.

Föreställningen att arbetet blir en bristvara är ett fundamentalt missförstånd. Om det funnes en intellektuell beredskap i den svenska debatten skulle denna galenskap inte kunna spridas.

Min kommentar: Nu är jag tydligen dum också. Om jag haft ”intellektuell beredskap” skulle jag inte ifrågasätta den här skrivelsen. ”Galenskapen skulle inte kunna spridas”! Författaren är fartblind. Producerande arbete var redan 1995 en bristvara. Det var det endast 28% av de arbetsföra som jobbade direkt med att producera något! Övriga 73% av de arbetsföra arbetade med arbetsledning, vård, skola, försäljning och andra tjänstemannauppgifter.
Producerande arbete är idag, 2005, i ännu högre grad en bristvara och i sjunkande. Sedan år 2000 har ca 100.000 jobb lämnat Sverige för att återuppstå i låglöneländerna, siffror som inte ännu visat sig 1996 när den här artikeln publicerades.
Arbetslösa åker inte på semester, dom köper inte hus, bilar, böcker, går på krogen o.s.v. Han har rätt när han säger att människor önskar sig ett bättre liv och att de efterfrågar arbete men… det finns inget jobb att få för ca 20% av de arbetsföra!
I dessa 20% av arbetsföra har medtagits de ca 10% arbetsföra som jobbar med att administrera arbetslöshet, exempelvis utbildare och kursledare för arbetslösa, högskolepersonal som utbildar folk som pluggar därför att de inte kan få något jobb inom sina ämnesområden, de som jobbar med att omskola arbetsföra o.s.v.

Sextimmarsdagens moment 22
Ett alltmer vanligt argument i debatten säger att arbetslösheten kan minska om arbetet delas upp, så att alla arbetar mindre. Några politiska organisationer rekommenderar sex timmars arbetsdag. Det har införts i socialförvaltningen i Kiruna och, på prov, för vissa socialanställda i Stockholm. Utan lönereduktion.

Sex timmars arbetsdag med åttatimmarslön innebär en löneökning med 33 procent. Om detta genomförs i hela ekonomin kommer kronan att falla ytterligare 20–25 procent.

Två ekonomer inom TCO, Bo Göranson och Roger Mörtvik, har i en rapport ”Kortare arbetstid” argumenterat för att arbetstiden ska sänkas (med oförändrad timlön). De kommer till slutsatsen att detta ska öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och förbättra de offentliga finanserna. Om analysen är riktig borde vi helt kunna eliminera arbetslösheten och budgetunderskottet genom att minska arbetstiden än mer säg till 4 timmar per dag.

Resonemanget utgår från att arbetskraften är homogen och därmed utbytbar. Om Andersson arbetar två timmar mindre kan Bengtsson i stället arbeta två timmar. Det fungerar inom processbundna industrier där arbetsuppgifterna är homogena och kraven på arbetskraftens utbildning extremt låga. Men bara en bråkdel av arbetena inom industrin i dag har sådan prägel.

Ekonomerna medger att vissa studier visar att ”kortare arbetstider får positiva effekter på företagens produktivitet”. Det innebär att om arbetstiden minskar ökar effektiviteten i arbetet. Produktionen per person och tidsenhet ökar. Men därmed minskar behovet av nyanställning om arbetstiden reduceras. Och därmed faller tesen att delat arbete ökar sysselsättningen.

Min kommentar: Här finner vi, som jag ser det 3 kärnfrågor 1. Skall kortare arbetstid ge oförändrad lön? – 2. Hur skall arbetstidsförkortningen finansieras? – 3. Hur skall jobbet fördelas?
1.    Jag ger författaren rätt när det gäller lönen. Det är inte rimligt att jobba 25–33% kortare tid med oförändrad lön!
2.    Det är inte arbetsgivarna som har kostnaderna för arbetslösheten. Det är samhället. Att lägga kostnaden för arbetstidsförkortningen på arbetsgivaren i stället för på samhället får motsatt effekt! Ännu mindre produktion i Sverige, mindre skatteintäkter och minskat utrymme för välfärd, därmed färre anställda inom vård, skola, stat och kommun.
Samhället har makten över resurserna. Idag används pengarna till arbetslöshetsstöd, utbildning av arbetslösa, administration av arbetslöshet, sjukskrivningar och vård som beror på arbetslösheten. Dessa pengar kan omfördelas på sätt som jag beskriver i min modell för genomförande.
3.    Andersson och Bengtsson kan inte utföra samma arbete säger författaren. Varför inte? Allt behöver inte hända över kort tid. Det omedelbara behovet är att ca 10% av arbetskraften som skall sättas i arbete. Genom ett långsiktigt förfarande kan efterhand allt fler omfattas av jobbdelning. Förslag i min modell.

Högre inflationstryck
Antag att alla eller många går ned till sju eller sex timmars arbetsdag, för att fler ska få jobb. Vad händer? Antag att företagen snällt anställer fler för att få samma mängd arbete. Men varje anställd kräver viss kostnad i administration etc. Följden blir att den totala arbetskraftskostnaden ökar. Följden blir att efterfrågan på arbetskraft minskar; samtidigt stiger inflationstrycket i ekonomin.

Hela resonemanget utgår från att arbetstiden är omvänt proportionell mot arbetslösheten: ju mindre vi arbetar, desto lägre blir arbetslösheten. Stämmer detta med fakta? Nej. Arbetslösheten är lägst i länder med störst arbetstid främst USA och högst i länder med låg arbetstid. (Enligt OECD-statistik.)

Min kommentar: Detta resonemang är också bevis för motsatsen, fler jobbar längre där det finns mycket jobb som skall göras.

Lägre produktivitet
Trendmässigt har produktiviteten fallit i svensk ekonomi under sjuttio- och åttiotalen. Arbetsproduktiviteten i näringslivet ökade med bortåt 6 procent per år 1963–74. Perioden 1974–88 stannade ökningstakten vid mindre än 2 procent per år. En rad analyser tyder på att produktiviteten i den offentliga sektorn sjönk stadigt under hela tjugoårsperioden.

Ju lägre produktivitet, desto högre sysselsättning, vid given tillväxt – teoretiskt. De senaste åren har produktiviteten ökat betydligt, både i industrin och i tjänstesektorn. Och det enda som i längden ger ökade reala inkomster är ökad produktion per sysselsatt.

Min kommentar: Det finns en rad komponenter som bidrar till en viss utveckling. Produktivitetsökning kan endast fortsätta i samma takt under kort tid. Ju närmare 100% produktivitet man kommer desto mindre ökning. Produktivitetsökningen under de senaste åren som författaren syftar till tror jag hänger samman med nedsättningen i sjukersättning. Som en direkt följd av denna nedsättning har i stället sjukskrivningarna ökat!
Ökad produktion per sysselsatt, säger författaren, detta är fel. I stället är det ökad produktion per tidsenhet som är intressant. Kortare arbetstid är just en sådan åtgärd som kan ge ökad produktivitet per tidsenhet.

En förändrad arbetsmarknad
Att kortare arbetstid ska ge fler arbeten kräver en rad orealistiska förutsättningar. Arbetsuppgifterna ska vara homogena, anställda och arbetssökande i huvudsak utbytbara vad gäller kunskap och erfarenhet, företagets kostnader ska vara oberoende av antalet anställda per arbetstidsenhet eller produktionsenhet etc. Villkoren föreligger knappast.

I stället förändras arbetsmarknaden snabbt.

1.    Det stigande tjänsteinnehållet leder till alltmer av specialisering med stigande och differentierade kompetenskrav, vilket alltmer minskar utbytbarheten.
2.    Allt fler företag arbetar med ”contracting out”, d v s de lyfter ut delfunktioner och lägger ut dem på entreprenad. Det fragmentariserar och decentraliserar arbetsmarknaden.
3.    Allt fler arbetar på distans. Enligt SCB arbetar var fjärde tjänsteman på distans viss del av arbetstiden; distansarbetet är korrelerat med utbildningsnivå.
4.    Allt fler arbetar på konsultbasis och som frilans.

Min kommentar: I min modell, med två arbetsskift om vardera fem timmar, finns utrymme för icke homogena arbetsuppgifter, exempelvis kan en städare städa golv på förmiddagen och en annan städare putsa fönster på eftermidagen. En kassörska kan packa upp varor under förmiddagen under icke rusningstid och en annan sitta i kassan under eftermiddagen – gör dom inte detta redan idag?
Företagets kostnader blir enligt mitt sätt att se det i stort sett oberoende av antalet anställda, större administrationskostnader men i gengäld större flexibilitet i arbetsstyrkan, betydligt fler som rent praktiskt kan utföra jobbet!

Klara konkurrensen
Den hårdnande konkurrensen tvingar företagen att utveckla strategier för att utjämna arbetskraftskostnaderna över en konjunkturcykel med kraftigt svängande orderingång och intäkter. En metod är att reducera antalet fast anställda och klara arbetstoppar genom att köpa in arbetskraft utifrån. Vi kommer framgent att se dels fler frilansande enskilda, dels fler anställda i uthyrningsföretag.

En annan strategi är att företag via avtal försöker variera arbetstiden över konjunkturcykeln.

En utveckling i den här stilen gör att generellt verkande lagstiftning eller avtal om lika arbetstider över hela arbetsmarknaden helt enkelt inte fungerar. Hur ska riksdagen kunna tvinga egenföretagare att bara arbeta sex timmar om dagen? Eller hindra löntagare från att arbeta extra på fritiden? Vilka blir sanktionerna mot dem som bryter mot den nya arbetstidslagen?

Min kommentar: Medges. Ingen lagstiftning. I stället frivilligt användande av tillställda resurser. Med en större arbetsstyrka är det också lättare att göra förskjutningar i arbetskraftsuttaget.

Gott om arbete
Kraven på kortare arbetstid utgår från föreställningen att arbete blir en ”bristvara”. Den strider helt mot både teori och all historisk erfarenhet. Alla önskemål om ett bättre liv innehåller efterfrågan på mer och effektivare arbete för fler och billigare varor och tjänster.

Först när alla blir mätta på livet bör sysselsättningen stagnera. Och då är kortare arbetstid ingen relevant utväg.

Orsakerna till att många går utan arbete ligger inte i att många arbetar mycket. De måste sökas i olika hinder för de arbetslösa att få jobb. En sysselsättningsanalys värd namnet borde systematiskt kartlägga alla sådana hinder och utveckla strategier för hur de ska rivas.

En jämförelse av sysselsättningsexpansion i Europa och USA visar att de effektivaste hindren för de arbetslösa här ligger i löneavtalen och arbetsrätten. I tjugofem år har facket genomdrivit att lönerna ska öka mest för dem som är yngst och har de mest okvalificerade arbetena. På toppen av det har riksdagen lagt först allt högre löneskatter, sedan moms. Följden blir att arbetskraftskostnaderna stigit långt över värdet av den arbetsinsats många grupper kan ge. Alltså får de ingen anställning.

Arbetsrättslagstiftningen får i princip samma effekt: den höjer kostnaden för en nyanställning och försvårar den flexibilitet på arbetsmarknaden som skulle öka chanserna för lågutbildade och oerfarna att få den första viktiga arbetsintroduktionen.

Min kommentar: Här har författaren sammanfattat problemen på ett bra sätt även om jag tycker att han drar fel slutsatser. Han har bevisat att efterfrågan på i stort sett allt har ökat de senaste 200 åren. Däremot har han inte visat att det kommer att fortsätta så under de kommande 20 åren.
Han målar med stor pensel när han säger ”Först när alla blir mätta på livet bör sysselsättningen stagnera. Och då är kortare arbetstid ingen relevant utväg.” – Sysselsättningen har redan idag, tio år senare, stagnerat. Beviset är den arbetslöshet vi dras med nu.
Skulle fler ha jobb idag om lönerna var mycket lägre, om anställningsskyddet inte fanns, om vi hade lägre beskattning för företagen och högre vinster i för företagen i Sverige o.s.v. – Ja troligtvis, men är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Hur mycket behöver vi arbeta?
En del av kritiken mot tanken på kortare arbetstid utgår från att ekonomin ”behöver” mer arbete, inte mindre. Det kan stämma i ett makroperspektiv som utgår från skuldsättningen. Men en ekonomi består i sista hand av individer (utom i ett socialistiskt samhälle där kollektivet alltid är den minsta enheten). Hur mycket var och en ska arbeta måste vara den enskildes ensak, inte fackets eller statens.

Ungdomar som studerar vill kanske kombinera studier med deltidsarbete. De som har utbildningen klar men inte skaffat barn vill kanske gärna arbeta tio timmar om dagen för att få ihop kapital till en egen bostad. Småbarnsföräldrar däremot bör ha skäl att vilja arbeta fem- eller sextimmarsdag, kanske i skift.

Önskemålen måste variera över hela arbetskraften. I ett fritt samhälle bör facket och politikerna inte kunna bestämma hur mycket varje enskild ska arbete. Det givna liberala alternativet till lagar och centrala avtal blir givetvis individens rätt att själv sluta kontrakt med arbetsgivaren, om lön och arbetstid.

Min kommentar: Om alla arbetsföra hade ett arbete, en inkomst, skulle det knappast bli mindre arbetat. Med idén en arbetsdag = 5 timmar, finns fortfarande utrymme för att man vid behov kan jobba dubbla skift, jobba heltid och studera.
Att som familj kunna välja att köra familjen i skift – ena föräldern stannar hemma på förmiddagen med barnen och den andra tar eftermiddagspasset, därmed lägre kostnader för både den enskilda familjen och för samhället.
Att som egenföretagare kunna välja att jobba 10 timmar om dagen med sina två-skifts arbetslag skulle naturligtvis stå var och en fritt.
Vid sjukdom eller när omständigheterna så kräver finns det alltid den andra halvan av de två dagsskiften att ta till.
Den här kommentaren återkommer som slutkläm på mitt förslag här nedan.

Källor
Östen Johansson: ”The Gross Domestic Product of Sweden and its Composition 1861-1955”. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1967.
Olle Krantz/Carl-Axel Nilsson: ”Swedish National Product 1861-1970.” Gleerups, Lund 1975.
Per Silenstam: ”Arbetskraftsutbudet utveckling i Sverige 1870-1965”. IUI, Stockholm 1980.
Christer Sanne: ”Arbetets tid”. Carlssons, Stockholm 1995.
Ragnar Bentzel: ”Svensk ekonomisk tillväxt 1870 till 1975”, i ”Industriell utveckling i Sverige”. IUI, Stockholm 1980.
”One Hundred Years of Economic Statistics”. The Economist, London 1989.
”Employment Outlook July 1994”. OECD, Paris 1994.
”Economic Outlook December 1995”. OECD, Paris 1995.

Arbetstidsförkortning/arbetsdelning

Först ett exempel där jag redovisar hur det skulle kunna bli med införande av arbetsdelning.

Ett statligt verk, där jag haft viss insyn. Beräkningen från 2005
Här har man redan flextid, de anställda kan komma till jobbet från tidigt på morgonen och sitta kvar långt ut på kvällen. Till och med arbete i helgerna förekommer för att man ska få ihop sin flex.
Ca 17 anställda på en av avdelningarna, någorlunda likformigt arbete, alla anställda är jurister eller i vissa fall ekonomer. Medellön ca 32.000:–/månad vilket ger lön efter skatt ca 22.400:–/mån.

Sänkt arbetstid med 3 timmar/dag ger 3×17 timmar att fördela på nyanställningar. 17×3 = 51 timmar, betyder 10 nya jobb med 5 timmars arbetstid/nyanställd.

Antalet anställda på avdelningen ökar till 27 anställda fördelade på 2 skift!

År 20050301 finns det ca 300 arbetslösa jurister i Stockholm!

Sänkt lön efter skatt till 7/8 av 22.400:– blir 19.600:–/månad ut efter skatt. (Att jämföras med taket på arbetslöshetsersättningen som är ca 12.000:–/månad i 100 dagar och därefter ca 10.800:–/månad.)

Kostnad för arbetsgivaren = 0 – löneökningen skall kompenseras med sänkt arbetsgivaravgift. samt viss ersättning 4 procentenheter. De administrativa kostnadsökningarna kompenseras dessutom med mindre sjukfrånvaro, bättre utnyttjande av utrustning.

Kostnader för den enskilde? Den som har jobbet förlorar 1/8 av sin inkomst men vinner tre timmar per dag.

Kostnader för samhället? Ja, hela kostnaden för lönen under två timmar per dag i form av minskad skatteintäkt och sänkt inkomst via arbetsgivaravgift.

Vinst för samhället? Ja, hela kostnaden för arbetslöshetsersättning och administration av arbetslösheten o.s.v. Se sid 8–9 ”Frågor och svar”

Sedan till ett exempel där man har infört arbetsdelning:
Större bilverkstad i Skåne, där jag har ingen insyn.
Min information om det här företaget är ett inslag i Sydnytt 2004.
Att jag tar upp det som exempel här beror på att företaget genomfört arbetsdelning/arbetstidsförkortning, utan subventioner från samhället. Skälet är inte i första hand att kunna anställa fler utan orsakerna är andra. De faktiska förhållandena hämtar jag ur minnet.

Antal anställda ca 14, möjligheten att förfoga över arbetstiden i princip obegränsade.
Företaget hade blivit lite trångbott. En bilverkstad har stora investeringar i varje arbetsplats. Det skall dels finnas en stor, specialiserad uppsättning verktyg. Utrymmet i lokalen uppgår till ca 25 kvadratmeter per arbetsplats och det skall helst finnas en lift på varje arbetsplats.
Kundkontakten är en del av problemet. De flesta kunderna vill lämna bilen innan de går till sitt eget jobb och hämta den igen vid hemfärd, alltså lämna mellan kl 06.30-07.30 och hämta från kl 16.30-18.00. Helst ska verkstaden då ha tillgänglig personal från 06.00 till 18.30!
I stället för att flytta verkstaden till ny, större lokal med plats för fler arbetsplatser infördes arbetsdelning i två skift. Arbetstiden startade 06.00 för halva arbetslaget som jobbade till kl 12.00 och nästa skift startade kl 12.00 och jobbade till 18.00.
Man upptäckte snart att produktiviteten ökade, utfört arbete per tidsenhet, och tillgängligheten för kunder blev optimal. Man kunde anställa fler mekaniker i samma lokal eftersom varje arbetsplats nu betjänades av två på varandra följande jobbare.
Verktyg och redskap blev av nödvändighet väl omhändertaget, det fanns ju nu alltid en arbetskamrat som kom efter och ställde krav på ordning och reda.
Vinsterna för företaget vägde upp extrakostnaderna i form av oförändrad månadslön till de anställda.
Vid inslaget i Sydnytt sa man från företaget att man gjorde detta för att man sett att en annan bilverkstad i göteborgstrakten gjort liknande erfarenheter!

Varför är motståndet mot arbetsdelning så kompakt?

Arbetsgivarna
Det finns uppenbara skäl för arbetsgivarna. I de modeller man hittills tittat på har man räknat med samma lön för den anställde, men för kortare arbetstid. Detta är naturligtvis oacceptabelt! Det skulle ju dessutom även öka kostnaderna för arbetsgivaravgifterna som beräknas på utgående lön.
I dagsläget har arbetsgivarna inga egentliga kostnader för arbetslösheten. Däremot har de direkta kostnaderna för sjukskrivning ökat. Man kan dessutom anta att sjukskrivningstalen står i proportion till längden på arbetstiden och hur högt tempo som råder.
Arbetslösheten har däremot en annan effekt, nämligen att den håller tillbaka krav på löneökningar.
Om det är full sysselsättning finns risken att arbetstagarna ställer krav på ökade löner! Om alla hade ett jobb skulle förmodligen facken bli mycket mäktigare.

Arbetstagarna
Man värnar naturligtvis om sitt eget jobb, man vill helst inte att någon annan kommer in och konkurrerar om den egna arbetsplatsen. Självklart är det väl lockande att kanske få full lön för 6-timmars arbetsdag.

Facket
Facket har svårt att acceptera en lönesänkning för sina medlemmar. Den dag dom ser min modell kommer dom att inse möjligheterna med många fler medlemmar och ändå full sysselsättning. Jag tror att facket är största hotet mot ett riktigt bra utfall av arbetsdelning.

Staten/regeringen
Dom går helt enkelt på signalerna från ovanstående. Jag tror att stat och regering måste genomdriva arbetsdelning, trots motståndet från berörda parter, alltså ett helt igenom politiskt ställningstagande. Annars går det åt helvete med Sverige!

Varför säger arbetsgivarsidan att det blir färre jobb med kortare arbetstid?
Om kostnaderna per timme ökar för arbetsgivarna blir det färre jobb. Om priset för en timmes arbete ökar med bortåt 30% blir alternativet självklart ännu mer lockande – att flytta jobben till ett land med annan lönepolitik!

Vem tjänar på att vi har hög arbetslöshet?
Alla som lever på arbetslösheten De som administrerar arbetslösheten, utbildar arbetslösa, o.s.v. Kraven på högre löner hålls nere och därigenom tjänar arbetsgivarna på arbetslösheten.

Vem förlorar på att vi har hög arbetslöshet?
Vi, alla som utgör samhället. Vi som har arbetslösa ungdomar att dra försorg om, vi som blir sjuka av stress och oro. Landet som får allt svårare att konkurrera med andra länder.

Sammanfattande beskrivning

Vad vill jag?
Dela på jobben så att alla kan få en anställning.

Hur skall det gå till praktiskt?
Arbetstiden ändras från 8 timmar, som utföres från kl 08.00 – 16.30 med 30 minuters paus, till 5 timmar, som utföres i två skift. Ett skift startar kl 06.30 – 12.00 och det andra skiftet startar kl 12.00 – 17.30 med 30 minuters paus.

Hur blir det med lönen?
Lönen sänks med 1/8 till 7/8 av fulltidslön. Alltså kommer de som väljer den här formen att få 7 timmars lön för 5 timmars arbete, en arbetsdag som är minst 3 timmar kortare varje dag.
För de som nu tvingas arbeta halvtid, 4 timmar/dag, ökar arbetstiden till 5 timmar men med 7 timmars ersättning.

Detta blir ju en löneökning på i runda slängar 35%! Vem står för den kostnaden?
Det gör samhället. Målet med åtgärderna är att minska arbetslösheten. Minskade kostnader för arbetslösheten kompenserar mer än väl kostnaderna för 5-timmarsreformen.

Med en skatteskala på 24,6% i stället för 30%.
Med höjd lön på faktiskt arbetade timmar med 30%.
Uppnår man 50% fler jobb överallt där systemet med en arbetsdag = 5 timmar införs.

Innebär detta fler abetsplatser, datorer, maskiner, verktyg o.s.v?
– Nej egentligen färre! Samma arbetsplats utnyttjas istället av 2 arbetstagare efter varandra, en sorts skiftsarbete. Första skift jobbar 7–12.30 med en 30 minuters rast. Andra skift jobbar 12.30–18 med en 30 minuters rast. Effekten blir att 10 st kontorsplatser ersätts av 8 st (10 arbetsplatser x 8 timmar = 80 timmar och 8 arbetsplatser med 2×5 timmar är också = 80 timmar). Fördelar för arbetsgivaren? Självklart, ingen ytterligare investering, bättre utnyttjande av produktionsmedlen (snabbare avskrivning), bättre flexibilitet.

Jag säger det igen:

Om alla arbetsföra hade ett arbete, en inkomst, skulle det knappast bli mindre arbetat. Med idén en arbetsdag = 5 timmar, finns fortfarande utrymme för att man vid behov kan jobba dubbla skift, jobba heltid och studera.
Att som familj kunna välja att köra familjen i skift – ena föräldern stannar hemma på förmiddagen med barnen och den andra tar eftermiddagspasset, därmed lägre kostnader för både den enskilda familjen och för samhället.
Att som egenföretagare kunna välja att jobba 10 timmar om dagen med sina två-skifts arbetslag skulle naturligtvis stå var och en fritt.
Vid sjukdom eller när omständigheterna så kräver finns det alltid den andra halvan av de två dagsskiften att ta till.

16 responses to “5-timmars arbetsdag

  1. Hej Bertil,

    Detta är intressant och om jag inte helt missminner mej har det testats bla. i Danmark. se bif länk. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=1993/94&bet=A217&dok_id=GH02A217
    Jag tycker att det är ett ypperligt förslag.
    Anki

    • Hej Anki,
      den här motionen har jag inte sett men på den tiden, i början av 90-talet, gjordes en del försök även i Sverige då med full lön för 6 timmars arbetsdag. Arbetsgivaren fick ta hela kostnaden och enda ”vinsten” blev lägre sjukfrånvaro. Jag kan inte minnas att man fick så många fler i arbete, kanske att det blev färre uppsägningar.

  2. Jag vill nog protestera lite mot inledningen om de ”första” människorna; ”Sova – Skaffa mat – Äta – Sova – Skaffa mat – Äta – Sova o.s.v.”.

    Hur mycket man var tvungen att ”arbeta” för att överleva varierade nog med de förutsättningar som miljön gav men olika studier av samlare och jägare som t.ex. bushfolk estimerar det till en 1-3 dagar i veckan eller 1-2 timmar per dag i snitt. Huvuddelen av tiden ägnades åt kultur och lek, historieberättande och allmänt babbel, dans och kommunicerande med andarna etc. Att umgås och kommunicera är förstås väsäntligt för sammanhållningen och gruppens solidaritet som gynnar överlevanden.

    När det är ont om föda jobbar de mer och vice versa, även här finns det de som jobbar mycket mer än andra och de som är direkt lata och jobbar betydligt mindre. Det är ju en enkel tillvaro när det gället ägodelar och man maten den samma för alla så det är förmodligen något annat än den egna vinningen som får en del att arbeta mer.

    Åtta timmars arbetstid är effektiv arbetstid, med nödvändigt energiintag blir det vanligen nio timmar och för många får man lägga till en till två timmar för att ta sig till och från jobbet.

    I diskursen om hur kortare arbetstid skulle betalas kan man komma ihåg att sen mitten av 70-talet har de totala reallönerna stått ganska still medan produktiviteten ökat kraftigt, en allt större andel har gått till vinster. Här i landet har vi ständigt stora exportöverskott och producerar mer än vi konsumerar, detta överskott konsumeras i utlandet . För de felsta i folkhushållet är detta inget man tjänar på, det är en förlust.

    • Medger att ”de första människorna” är en grov generalisering. Beroende på var i världen man befann sig kunde säkert förhållandena variera i mycket hög grad.
      När så småningom jordägare/ägare av produktionsmedlen krävde allt mer för att öka sina vinster var det arbetarna som blev exploaterade, så även idag. Jag skulle kunna, men vill här inte gå in på diskussionen om krav på högre pensionsålder samtidigt som man har utbredd ungdomsarbeslöshet.

      Åtta timmars arbetstid är effektiv arbetstid … Korrekt, jag avser endast effektiv arbetstid, dock minskar behovet av energiintag till kanske noll om man bara jobbar 5 timmar.

      Den kraftiga produktiviteten du nämner är just anledningen till att vi måste minska arbetstiden för att jobben ska räcka till alla. Självklart skulle de som inte får något jobb kunna ”ägna sig åt kultur och lek, historieberättande och allmänt babbel, dans och kommunicerande med andarna etc.” Men tyvärr har regeringen dragit in alla överföringar av pengar från de med jobb till de utan jobb med uppmaningen att man i stället ska ”ta ett jobb”. Om det nu inte finns några jobb lediga är väl tanken att man ska ta det från någon som har ett jobb. Man kan fråga sig hur det ska gå till – kanske måste man erbjuda sina tjänster till ett mycket lägre lönekrav, typ bulgariskt löneläge?

  3. När produktiviteten ökar kan vi återigen ägna oss mer åt favorit sysselsättningen ”kultur och lek, historieberättande…”, men detta anses som ”syndigt” inte minst i det lutherskt kalvinistiska samhällena. Mer skulle kunna satsas på kultur. En sak som t.ex. gjorde i FDR:s New Deal när folk skulle sättas i arbete.

    Men icke desto mindre har ”kultur” biten ökat markant när produktiviteten för att åstadkomma livets nödtorft. Det ser vi ju i hur spel, musik och TV och inte minst mobiltelefoni blivit stora ekonomiska aktörer. Nu kan förstås diskutera kvalitén på denna kultur diskuteras och hur mycket den är på våra villkor.

    Den stora del av sin tid som våra förfäder ägnade åt kultur, ”kultur och lek, historieberättande…”, har förmodligen varit en viktig del för att utveckla människans intellektuella förmåga att förstå den värld vi lever i.

    kanske måste man erbjuda sina tjänster till ett mycket lägre lönekrav, typ bulgariskt löneläge?

    Det är förmodligen den planen Alliansen har att sänka BNP till bulgarisk nivå, typ drygt en 7:e del av vad är i dag. Jag misstänker att de är ludditer, de vill att billig arbetskraft ska konkurrera ut maskinerna och sänka produktiviteten för att få folk i arbete. Det har redan setts inom olika servicesektorer där bidragssubventionerad arbetskraft slår ut maskinerna. Man kan sätta ett antal gubbar att gräva ett hål förhand, skotta trottoarer för hand i stället för att använda typ en Bobcat eller liknade som gör arbetet på bråkdelen av tiden. Snart ser vi kadrer av folk i ”arbetslinjen” sopa gatorna förhand medan sopmaskiner får man sälja i något annat land.

  4. Du har säkert rätt i att våra tiders ”kultur och lek…” i hög grad ersatts av IT-världens utbud.
    Jag tror däremot inte att Alliansens plan är att rasera teknikutvecklingen, snarare då att än mer kunna utnyttja den för att ägarna ska tjäna mer pengar. Och naturligtvis är det bättre för kapitalisterna om folk måste konkurrera mer om jobben. Det är inte alls nödvändigt att alla har arbete! Så länge arbetslösheten inte förorsakar stora kostnader. Det traditionella problemet med arbetslöshet är att den kostar pengar i form av arbetslöshetsunderstöd, sjuklön, förtidspensionering, omskolningskostnader och socialbidrag.
    Nu är det inte så längre. Alliansen har löst detta elegant genom att först ändra reglerna för arbetslöshetsunderstöd, sedan sänka sjukersättningen, krasst kan man säga att 10% arbetslöshet håller lönekraven nere. Samtidigt har man försäkrat sig om återval genom att ”köpa” röster från de som har jobb med skattesänkningarna, det är trots allt fler som har jobb än som är utan.

  5. Det var nog ganska förutsägbart att man inte kan ha permanent hög arbetslöshet utan att de som i huvudsak får stå för noten tröttnar på detta. Den stora förlusten är den uteblivna produktionen och tillväxten från de som ska ställas utanför för att upprätthålla vissa maktförhållanden på arbetsmarknaden. Nu är vi ju ännu inte där att vi låter de som inte får vara med klara sig bäst de kan som i u-länder så där är en kostnad för de som arbetar ändå även om den flyttas från arbetslöshetsunderstöd till socialbidrag och bostadsstöd. Och som vi inrättat med nyliberalt skattesystem så drabbas de med de lägsta inkomsterna hårt av skattebelastningen. De allra flesta och även upp i inkomstskikten skulle tjäna på full sysselsättning men nu är människan ofta ganska kortsiktig och defensiv så det mer abstrakta resonerandet om effekterna av full sysselsättning är svåra att nå ut med om det nu skulle finnas någon som argumenterade för det.

    Det handlar om makt och politisk vilja, om man resonerar som S gör nu att man absolut inte får komma på kant med de värderingar som man tror att medelklassen har, som i stort utmynnar i att man inte kan verka för full sysselsättning, hade t.ex. FDR och New Deal och likande här i Europa aldrig varit möjligt. Men det var möjligt och den förmenta medelklassen fick ett bättre samhälle.

  6. Högaktuellt och intressant.

    Tror att arbetsdelning också totalt sett kan innebära ännu flera mera meningsfulla arbetsmöjligheter. Det här eftersom arbetsdelning också ger mer fritid under vilken flera kan våga starta egna företag. Kanske skulle det också leda till en bättre värld där vi inte arbetar ihjäl oss för att skaffa en massa saker som vi egentligen inte behöver.

    Ett av de grundläggande problemen är också allt som produceras av dålig kvalitet, där varken hänsyn tas till miljö eller ens konsumenten. Det skulle gå att tillverka kylskåp som håller i 100 år och inte bara det, kläder, datorer, möbler, hus, bilar, leksaker och så vidare. Det mesta som produceras idag, är inte långsiktigt hållbart överhuvudtaget och visserligen kanske bra för en kortsiktig maximal vinst, men långsiktigt är det katastrofalt.

    Genom att producera varor av dålig kvalitetet, ökar också behovet av det totala antalet arbetstimmar, samtidigt som allt i vår omgivning sakta men säkert förvandlas till en soptipp.

    Ta bara en sån enkel sak som kyckling. En fågel som naturligt äter allt den hittar på marken. En vanlig färsk kyckling kostar runt 20 kr per kilo här i Spanien, medan en ekologisk, säkerligen också relativt sett industriellt producerad, kostar 100 kr per kilo. Visst är den ekologiska mycket dyrare än den konventionellt uppfödda, men det är också två helt olika produkter. Den ekologiska, som jag tyvärr inte har råd att köpa särskilt ofta, smakar som något helt annat än den billiga. Det går inte ens att jämföra. Det är större skillnad i smak än mellan en grillat bit oxfilé och hamburgare. Den ekologiska kycklingen smakar som ett helt annat djur.

    Hade jag en egen liten gård, skulle jag kunna äta ekologisk kyckling nästan gratis, rester och det som finns ute brukar räcka bra, men industriell produktion är något helt annat. Tänkt dig själv, vad ska du stoppa i kycklingarna för att de ute i affärerna ska kosta 20 kr per kg, urtagna, plockade och kylda?

    Jag kan knappt ens förstå hur det går att föda upp kycklingar så billigt och vågar inte ens tänka på vad de äter, även om jag råkar veta att det är en hel del sojaprodukter, hormoner, antibiotika etc. Hur som helst, den här produktionen av kyckling av dålig kvalitet, innebär att vi också får sämre näringsvärden i kycklingköttet och tillsatser som påverkar vår hälsa negativt. Produktionen av kycklingarnas foder sker också på samma sätt, dvs att maximera den totala mängden foder. Kvaliteten är ointressant. För att maximera produktionen, används också maximal mängd av bekämpningsmedel, som inte bara kommer ut i markerna och vattendrag, utan också in fodret och in i kycklingen och in i oss. I slutändan får vi naturligtvis en ökad risk för sämre hälsa både genom kycklingen och de miljöskador som den icke hållbara produktionen orsakat. Det sorgliga är att det här gäller i stort sett all produktion av produkter av totalt sett, dålig kvalitet.

    Ha en trevlig kväll!
    Gustaf Segerström
    http://www.fettdieten.se

  7. ”Om alla arbetsföra hade ett arbete, en inkomst, skulle det knappast bli mindre arbetat. Med idén en arbetsdag = 5 timmar, finns fortfarande utrymme för att man vid behov kan jobba dubbla skift, jobba heltid och studera.”

    Jo… – Bertil Lind – det låter ju bra – men så länge som det pyramidiska ekonomiska tänkandet och agerandet kvarstår – så är det hart när omöjligt – som jag ser det.

    Så jag hoppas nu innerligt på att den ”Vita Skolans nationalekonomi” (”Den Vita Skolans utgångspunkt är den revolutionerande definitionen att pengar är motprestation för arbete som accepteras av alla”) snart blir allmänt känd och tillämpad – för då blir det ”lätt som en plätt”.

    I o f s så kan jag ha fel i det – men det ”vet” jag att jag ej har.

    • Mycket intressant och upplysande om världens ekonomi. Det mesta du hänvisar till har jag aldrig ens hört talas om. Den lilla sagan i slutet flyttar över ämnet på en nivå som även jag kan förstå.
      Jag har ju för länge sedan förstått att min 5-timmars arbetsdag är en utopi, liksom jag tror att ”Vita skolans nationalekonomi” är en utopi, tyvärr, för jag tror precis som du att vi är lösningen på spåret. Förmodligen skulle ”Vita skolan” automatiskt medföra en arbetsfördelning i stil med min 5-timmars arbetsdag 😉

    • Då Du tyckte historian var förståelig – så tycker jag gott att jag kan belasta Din blogg med den:

      ”En rik turist kom in på byns hotell, lade en tusenlapp på disken och bad om en nyckel för att titta på ett rum. Hotellägaren blev glad, tog tusenlappen och sprang till kötthandlaren och betalade sin skuld på tusen kronor.

      Kötthandlaren sprang i sin tur till bonden och lämnade tusenlappen som han var skyldig. Bonden tog tusenlappen och sprang till mackägaren och betalade en skuld på disel.

      Mackägaren blev glad och sprang till byns hora och betalade sin skuld på 1000 kr. Hon sprang i sin tur till hotellet, glad i hågen lade hon upp tusenlappen på disken och gjorde sig därmed skuldfri på hotellet.

      Just då kom turisten ned, han var inte nöjd med rummet så han tog tillbaka tusenlappen som låg på disken och drog därifrån. Det blev stor glädje i byn, ingen hade tjänat några pengar men alla blev skuldfria.” – slut citat härifrån.


      Ifall Wi ersätter turisten i historian med Riksbanken – som ser till så att det finns lagom med pengar i rörelse i samhället – så kommer över lite tid sett alla att kunna bli skuldfria – ifall den Vita Skolans nationalekonomi tillämpas (”Den Vita Skolans utgångspunkt är den revolutionerande definitionen att pengar är motprestation för arbete som accepteras av alla”) = fractional-reserve banking = girighet som ledstjärna kommer att”nollas” ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s