1 MAJ 2015 – POLITIK, DET MÖJLIGAS KONST

ELLER, ATT REGERA ETT EGOISTiskt FOLK

För att ens få chansen att vinna val och därmed få regera Sverige krävs extraordinära åtgärder. Exempelvis vände Moderaterna ut-och-in på sig och började kalla sig Det Nya Arbetarpartiet, ett påstående så löjligt att Det Enda Arbetarpartiet inte ens kom på tanken att folk skulle gå på det.
Men det gjorde folk. Naturligtvis hjälpte det till att man kunde lova stora skattelättnader till den stora medelklassen i form av jobbskatteavdrag.
Det är ganska enkelt att hitta en bra mix av åtgärder som kan gynna majoriteten av röstberättigade och sedan förlita sig på folks egoism. Moderaternas Per Schlingmann och hans stab räknade snart ut att det fanns en missnöjd hop arbetare som gärna skulle rösta blått om de kunde tjäna några kronor rakt ner i börsen nu, på direkten. Att det i sin tur skulle få negativa effekter på den totala ekonomin skulle kräva oerhörda pedagogiska åtgärder att lägga fram, så där blev socialdemokratin lätt akterseglat. Se gärna hur det gick till på den här länken.

Vid det senaste valet

var det återigen dags för budgivning till den stora medelklassen från både högern och vänstern, kanske med en extra flirt till pensionärerna, som ju egentligen finns med alla tänkbara partibildningar (skatten med tiden sänkt till löntagarnivå).
Nu var det inte längre fråga om att ytterligare sänka skatten för medelklassen men istället löfte om att sänka arbetslösheten. Att förbättra skolan, som i händerna på Jan Björklund gjort en rejäl djupdykning. (Tänk bara så bra han Björklund var på att kritisera alla tidigare regeringars skolpolitik, hur bra det skulle kunna bli om bara han fick ta hand om eländet… Det går ju alltid bra att skylla fortsatt nedgång på föregående regering, MEN UNDER ÅTTA ÅR?)
Vad mera skulle bli så mycket bättre? Järnvägseländet, vårdeländet, bostadseländet, asyleländet – där är det konstigt nog krav både på mer och mindre insatser, så det väger väl någorlunda jämnt?

Med ett nödrop

knep Socialdemokraterna möjligheten att ta regeringsmakten, men tyvärr med så liten marginal att det egentligen var dött lopp.
På grund av att både Reinfeldt och Borg nu tröttnat på ankdammen Sverige och istället siktar på internationella framgångar, blev följden att Reinfeldt ”lämnade över” regeringsrätten till vänstersidan.

När det så var dags

att ta över regeringsmakten för Socialdemokrater och Miljöpartister hade Alliansen kommit på den ljusa idén att man med SD’s hjälp skulle kunna tvinga den nya regeringen att fortsätta driva allianspolitik genom att inte släppa igenom den nya regeringens budget. En idé som man var mycket nöjda med, blivande moderatledaren (komikerhustrun Batra) tyckte att det där var helt och hållet Löfvens eget lilla problem att ta hand om.
Och folk gick även på den här grejen. Regeringen anklagas nu från alla sidor; media, alliansförespråkare, folk på stan, bloggare o.s.v för löftesbrott när man egentligen regerar med alliansens budget! Upp-och-nervända världen.

Skillnaden i valresultatet mellan rött och blått var så liten att det hela ser ut som lila i mina ögon. Dock med ett stort djävla svart sjok på högerkanten i form av Sverigedemokraterna.
Plötsligt fick detta parti vind i seglen, 13 procent av rösterna bara genom att skylla alla Sveriges problem på invandrare och tiggare. Att 13 procent av Svenska folket ska vara så djävla egoistiska är mig en gåta.
Sverigedemokraterna fick hybris och tog ut svängarna så grundligt att till och med Alliansen blev rädda. Mattias Karlsson, ställföreträdande partiordförande, tog tillfället i akt att under en halvtimme med Sveriges media närvarande uttala sitt hat mot utlänningar i allmänhet och mot invandrare och tiggare i synnerhet, när han egentligen bara skulle meddela hur SD tänkte rösta i regeringsfrågan.
När SD sedan lovade att fälla varje regering som inte dansade efter deras pipa blev det dags för DÖ – eller Decemberöverenskommelsen som den heter. Alliansen insåg att inte heller de skulle kunna föra sin politik om man vid ett omval skulle få en knapp majoritet. Att det nu mullrar i leden från diverse Alliansdistrikt visar bara hur kort människans minne är, eller i värsta fall, att man är beredda att bjuda in SD till smörgåsbordet.

I gårdagens RAPPORT

var det rena domedagsstämningen. Löfvens regering fick skit från alla håll; fallande siffror hos Sifo i alla för regeringen viktiga frågor. Och detta just inför arbetarrörelsens stora dag, FÖRSTA MAJ!
När man intervjuar Karin Jämtin säger hon som det är; att från och med nu ska man börja regera med sin egen budget. Och det är först då man kan se om det blir någon skillnad.

I en lång artikel i SvD Näringsliv varnar Andreas Cervenka – Perspektiv för att Svensk ekonomi är på väg in i en ekonomisk bubbla. Frågan är inte längre  OM utan NÄR det ska spricka. Sverige ligger på en skrämmande andraplats i världen efter Japan när det gäller den totala belåningen, och då handlar det i första hand om den privata upplåningen. Och som alla vet är det bostadsbelåningen det handlar om.

Oroande, ja så in i h-vete

Hur har det gått till? Felsatsningarna har varit många. Se exempelvis på bostadsbubblan: ”Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.” Citat från Cervenkas artikel.
Att ta bort räntesubventionen vore en katastrof för vilken regering som helst. Åtgärden sänker väljarstödet till beslutande regering med minst 10 procentenheter! Redan ett förslag till att minska ROT från 50% till 30% ger en nedgång med flera procent i väljarundersökningar. Trots att pengarna som sparas ska användas för att investera i mer byggande. De företagare som nu känner sina inkomster hotade är just de som kommer att dra nytta av beslutet. De privatpersoner som gärna vill renovera sina hus med hjälp av ROT kan även fortsättningsvis få en rejäl rabatt på arbetskostnaden. Det är trots allt endast ett fåtal som bygger om-och-till för 200.000:– om året, år efter år, men mycket vill ha mer.
Subventioner är ju det alla vill ha. Åtminstone vill man ha chansen att få subventioner. En närstående till mig blev ganska upprörd när han hörde att RUT-avdraget för läxhjälp skulle tas bort. Hans barn kommer inte att behöva läxhjälp ännu på några år, de är 5 och 3 år gamla. Han lugnade sig lite när jag berättade att de indragna pengarna skulle användas till att ge alla barn läxhjälp redan i skolan.

Jag har en plan

som går ut på att skatteväxla från subventionerade räntekostnader till subventionerade amorteringskostnader.
Som jag nyss skrev, subventioner är ju det alla vill ha. Så om det inte längre utgår subventioner till lånande, utan tvärt om blir lite dyrare, kommer ju folk istället att amortera, eftersom det ju är då de kommer i åtnjutande av subventionen. För statens utgiftsnivå bör det gå att hamna på samma kostnad, det handlar bara om att sätta procentsatsen rätt.
De stora vinsterna är:

  1. Snabbt sjunkande bostadsbelåning. Vem vill sitta med höga lån om man inte får räntebidrag och i stället får hjälp med att sänka bolånen/spara pengar?
  2. De starkt ifrågasatta räntesubventioneringarna plockas bort utan att någon egentligen blir lidande på det.

Politik är det möjligas konst. Det gäller bara att se möjligheterna.

PS. Citatet tillskrivs Olof Palme, som i sin tur citerade järnkanslern Otto von Bismarck: ”Politik ist die Kunst des Möglichen”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s