Om mig

Under de närmaste 12 månaderna kommer jag och min fru att göra mycket stora förändringar i vår livssituation. Efter mer än 25 år i nuvarande boende ska vi nu bygga ett nytt hus ”i andra änden av sta’n”, Vi ska sälja ”gamla” huset och flytta till ung. halva boytan, vilket i sig kommer att kräva radikala beslut. Jag har just övergått från fulltidsjobb till ålderspension + sidoinkomster (från bl.a. förlagsverksamhet Pickabook förlag) men tycks ändå ha svårt att få tiden att räcka till.

På Kif

där jag gärna häckar fanns en gång ett inlägg som fick mig att minnas min barndom och hur vi åt på den tiden, förmodligen förklaring till hur jag byggde min kropp (ö v e r v i k t).

En kommentar till inlägget löd: På våren var det vårbruk, sedan skörd och potatisupptagning på höstkanten, allt gjordes för hand på den tiden och INGEN var fet.

Här kände jag att det var dax att protestera.

Detta stämmer inte riktigt.

Min farfar som dog på 60-talet, nästasn 100 år gammal, vägde de sista 50 åren 105 kg, 175 cm lång. Han hade fyra söner och en dotter. Tre av sönerna, varav min far var en, var smala som stickor medan den fjärde var så fet att han brukade ha en kork för termosflaskor intryckt mellan skinkorna för att slippa skavsår. Dottern var normalkraftig.

Min mormor minns jag som en riktigt liten och tjock person som bakade stora runda matbröd, jag kan när jag vill se henne framför mig när hon tog ”brökagan”, tryckte fast den mot bröstet och skar tjocka skivor till smörgåsar till mig. Hon fick två söner och tre döttrar som nådde vuxen ålder. Sönerna normalviktiga och två av döttrarna, varav min mor var den ena, blev rejält feta. Den tredje dottern var mager.

Min mor, som dog -49, 28 år gammal, var som sagt mycket tjock. Hon blev opererad för gallsten hela tre gånger. Den tredje gången hon blev opererad var det i själva verket njursten som var problemet men hennes läkare från de föregående gallstensoperationerna förutsatte att det var gallsten igen. Hon klarade inte påfrestningarna från njurstensanfallen som nyopererad.

Jag är född 1945. Som 13-åring blev jag på egen begäran inlagd på sjukhus under en vecka för att utreda om jag hade något fel på min ämneomsättning, jag var nämligen rejält fet över hundra kg. Då jag var 15 vägde jag 105 kg och började då träna judo. När jag blev 17 vägde jag fortfarande 105 kg men satte igång med att banta. Jag gick ner 30 kg till 75, jag var 176 cm lång.

Med ovanstående vill jag ha sagt att ALLA var inte SMALA förr i tiden. Vi kommer alla från nordvästra Skåne där tillgång till mat alltid varit god.

Vad åt vi?

Till middag åt vi så kallad husmanskost; kött, fläsk, köttbullar, pannbiff, sill (saltad sill fanns alltid i källaren) ibland torsk samt sås och potatis. Ärtsoppa med fläsk och/eller lunchkorv, bruna bönor med fläsk/köttbullar/lunchkorv. Frukost och alla mellanmål bestod av smörgåsar med korv, leverpastej eller ost. Vi barn kunde ibland få sylt, sirap eller strösocker på mackan. Man drack mjölk till maten, min morfar tyckte bäst om drickablandning, det är hälften svagdricka och hälften mjölk.

Naturligvis är det så att var och en av oss människor har helt egna förutsättningar för hur maten tas upp i kroppen. Med exakt samma matintag och med samma motionsförutsättningar kommer vi ändå att påverkas olika avseende vikt.

Det är först när vi börjar behandla våra avvikelser med felaktiga kostråd som problemen uppstår. Min farfar blev ju nästan 100 år gammal med ett BMI på över 34. Själv har jag viktmiskat med ca 30 kg tre gånger i mitt liv och dessemellan åkt berg-och-dalbana.

I inlägget ställdes ju några frågor

#0 – Så för att svara på de andra frågorna, om man måste vara så himla strikt eller om man kan steka pannkakor med gott samvete? – Om du och din familj inte blir tjocka och sjuka av att äta för mycket kolhydrater, så gör det!

Och skulle ni bli tjocka och sjuka kan jag av egen erfarenhet intyga att det finns en jättebra metod att råda bot på de problemen – LCHF