Så hände det
som man inte vill ska hända, en kär gammal vän lämnar in för gott. Jag minns inte riktigt hur länge vi varit vänner, min gamla skalkniv och jag. Jag vet i alla fall att vi avverkat otaliga lökar, gurkor och tomater tillsammans. Styckat kyckling har vi gjort, benat ur sidfläsk och putsat både fläsk- och oxfiléer.
Det är inte bara min kniv som är bruten, själv känner jag mig också rätt så (ned)bruten. 😦
Här ses han, eller om det var en hon, jag blev aldrig riktigt klok på det, bland alla sina kamrater, längst ner i bilden men högst bland vännerna ändå!
Kanske finns
det någon därute som vet hur jag känner mig, någon som kanske själv har någon liknande erfarenhet att dela med sig av. Det skulle kännas trösteligt, ströstsamt eller vad det heter 😉
Bertil Lind 
Sänder lite tröst så här i sorgetid!
Sambon slängde min älskade och köpte ny – som inte alls passar i handen!!!
Så kan det gå!
Ska dock försöka försonas med den nya……lite iallafall!
Kanske litet sent svar, men jag fruktar dagen då min älsklingskniv går sönder. Köpt när jag gick folkhögskolan på gotland för att kunna skala äpplen på mitt rum, på Konsum tror jag det var. Plasthandtag som hamnat på värmelementet i diskmaskinen, men ändå ännu min favoritkniv. Så jag förstår HELT hur du känner dig! Hoppas att en härlig kniv hittar till dig snart!
Som du kanske redan sett blev det en snabb lösning på problemet 😉