EFTER FEMTON VECKOR
på 5:2-dieten inställer sig frågan; vad handlar det hela egentligen om?
Det här kommer att bli långt, så om du inte är intresserad av den långa versionen kan du istället bara läsa utvärderingen i slutet på den här tråden.
OM VI BÖRJAR MED
inläggets rubrik: Är 5:2-dieten = jo-jo-bantning? Ja, enligt definitionen på jo-jo-bantning försöker man gå ner i vikt genom bantning, i synnerhet genom kaloribegränsning och träning, bara för att efter avslutad bantning gå upp i vikt igen.
Vad gör man med 5:2-dieten? – Jo, man minskar på kalorierna under två dagar per vecka så att man går ner i vikt, bara för att under de därpå följande dagarna återgå i sitt vanliga ätmönster och, naturligtvis, gå upp igen.
Vid vanlig jo-jo-bantning blir perioderna med bantning vs viktökning både djupa och långa, ofta blir ökningen t.o.m. större än nergången, och vi är många som berättar att: ”Jag bantade upp mig till …”, både Skaldeman och Ralf Sundberg har vittnat om detta. – Och det är här vi ser skillnaden mellan 5:2 och vanlig kaloribantning. Vid 5:2 är perioderna kortare och planerade! Redan när du tar beslutet att testa metoden har du satt en bortre gräns. Idag kaloribantar jag, i morgon och i övermorgon äter jag. Om jag gått upp mer än jag gick ner, har jag nästa dag chansen att ta tillbaka initiativet med nästa bantar/fastedag. Det händer att man tar en extra fastedag för att kompensera ett alltför högt intag under ätardagarna. Är det här jo-jo-bantning? Jo, jo! 😦
VI INOM LCHF
sätter en ära i att aldrig räkna kalorier! Det är t.o.m. så att vid studier på olika kostvarianter är alltid lågkolhydratkost utan kalorirestriktion, deltagarna får äta så mycket de vill, vilket enligt min mening ger ett skevt utfall på studierna. Se ex.vis. den stora undersökningen i Israel (Shai 2008 länk till Kostdoktorn). Där var både lågfetts- och medelhavskosten kaloribegränsade men det var inte Atkins-dieten (det var Atkinsfonden som betalade och Atkins är det närmaste LCHF-kost vi kommer i stora undersökningar) och ändå blev resultatet till lågkolhydratkostens fördel.
VI INOM LCHF
är också väldigt noga med att LCHF inte är en bantningsmetod, att viktnedgången bara är en väldigt trevlig bieffekt av att äta LCHF. 😉
Möjligen kan vi erkänna att man kanske äter lite mindre mängd mat, eftersom man blir så himla mätt på allt fettet att man inte behöver äta så mycket som tidigare.
Detta gör ju också att det inte ska ställas några krav på LCHF om viktnedgång. Det var ju aldrig sagt att du skulle gå ned i vikt! – Visserligen har Skaldeman gått ner 60–70 kg och LCHF-Tommy 100, men det var liksom inte meningen, det är bara en väldigt trevlig bieffekt.
TEORIERNA ÄR MÅNGA
om varför LCHF ändå fungerar. Kostoktorn och Annika m.fl. brukar framhålla insulinets fettinlagrande och fettförbränningsdämpande effekter som en stark anledning, vilket Jacob Gudiol ifrågasatte i ett välskrivet inlägg, vilket i sin tur fick Annika att gå i taket. Hon t.o.m. buntade ihop Gudiol med dårarna inom VoF och det tycker jag verkligen är att gå för långt.
Men Annika är som hon är, minsta antydan till att LCHF inte är det enda saliggörande botemedlet mot alla västvärldens vällevnadssjukdomar måste slås ner – och för detta hennes heroiska hjältearbete blir hon rikligt belönad i sin blogg av alla medlöparna.
VAD ÄR DET DÅ
som gör att LCHF ofta fungerar? – Enligt mina erfarenheter efter att ha hängt på bloggarna i över 5 år, har de flesta som lyckats gå ner mycket också startat på höga vikter, det är ju naturligtvis en förutsättning för att gå ner mycket, men också en stor anledning till att det går så bra.
Bantaren har trettio–femtio kilos övervikt och blir äntligen medveten om att det kan finnas en väg ur eländet. Diabetes och högt blodtryck, för att inte tala om hjärt-kärlsjukdomarna, väntar runt hörnet och alla, med självaste Kostdoktorn i spetsen pushar på. Tidningarna gör reportage om lyckade bantningar och nätbokhandlarna säljer billiga LCHF-kokböcker. ALLA förutsättningar finns för att bantaren ska få igång en viktminskning! 🙂
SÅ VAD HÄNDER?
Bantaren börjar plötsligt äta mycket bättre mat, som inte är så himla söt, och börjar tappa i vikt. Vilket naturligtvis triggar till ännu större ansträngningar, kanske dags att börja röra på sig (JAG HÄVDAR BESTÄMT ATT TRÄNING INTE ÄR ETT SÄTT ATT BANTA). Maten som inte längre innehåller socker i någon form, triggar inte längre till småätande och kilona rasar. I alla fall under en tid. Men sedan brukar det ta stopp. – Om man inte heter Zytomierska, för då har man en PT och man är van vid att hantera tillfällig övervikt och ta kommandot över olika medieföreteelser. Plocka bort överflödskilona, låt maken ta några bilder med ungen på armen, skriv en bok, skapa en blogg. Inte nödvändigtvis i den ordningen.
Men för oss andra då? Nästan alla extrakilona försvann, men inte alla.
Det är säkert mig det är fel på. Nu äter jag lika mycket som förut, enda trösten är att jag i alla fall äter enligt LCHF! Och hjälp, jag börjar gå upp i vikt igen. Hur gick det till? Jag äter ju hur mycket fett som helst. Måste kolla på nätet, ställa frågor till de där som lyckats. Och vad blir svaret? Du måste äta mer fett! Du måste ha jo-jo-bantat sönder din kropp. Och då kan det ta lång tid innan du får igång fettförbränningen. Absolut inget fel på LCHF-dieten!
Du ska kanske försöka med Fett-kaffe? MBC, Magic Bullet Coffie! Har du testat med ketonmätning? För x-antal hundralappar kan du köpa en blodketonmätare och dyra stickor så att du vet när du är i ketos (det är ju lite äckligt att hålla på och kissa på ketonstickor ju).
5:2, jag säger bara PERIODISK FASTA! När du ska ta bort de sista kilona är 5:2 oslagbart. 😉
MEN NÄR ALLT
är testat och inget verkar vara den idiotsäkra metoden, är det då inte dags att ta ett steg tillbaka och börja fundera på hur allt hänger ihop?
Om du äter för mycket, oavsett hur du räknar, blir du överviktig. Den naturliga slutsatsen av det måste vara att du måste äta för lite för att vända på händelseförloppet.
För att klara det måste du hitta ett sätt som tillåter dig att under lång tid äta just för lite. Högt intag av kolhydrater och särskilt då i form av socker och allt som ger blodsockerhöjning triggar till överätning, så kolhydraterna går bort!
Fet mat mättar betydligt bättre än fettsnål mat, så det är ett bra grundtips.
Att äta ofta, typ var annan timme, gör per automatik att man äter för mycket, så det går bort. ÄT SÄLLAN! Max tre mål per dygn.
Ta reda på hur många kilokalorier du ska äta per dygn med avsikt på din längd, minska den siffran med 200 och håll dig till det den närmsta tiden.
OVANSTÅENDE
är naturligtvis ett recept på kaloribantning med stöd av LCHF.
Jag tror fullt och fast på att LCHF är den enklaste och säkraste vägen till varaktig viktnedgång och bästa receptet för diabetiker att kontrollera sin sjukdom. Jag är också övertygad om att LCHF är svaret på många av de problem som den västerländska sjukan (metabolt syndrom) har fört med sig.
Men, jag tror inte att LCHF per automatik är en bra bantningsmetod.
Kör LCHF och BANTA! Ja, det kan fungera alldeles utmärkt. Men tro för guds skull inte att LCHF enbart tar dig hela vägen till normalvikt!
Bertil Lind 
Ursäkta, men vad menar du med ‘per automatik’! Tyvärr är det många som säger sig använda lchf, men i verkligheten är dessa människor långt ute i periferin. Strikt lågkolhydratkost med tillräckliga mängder animaliskt mättat fett leder till viktnedgång, även om det i det enskilda fallet kan handla om metabolt störda personer, som kräver extra strikt och längre tid. Kaloribantning är att ha gett upp, eftersom man har ätit för liten mängd animaliskt fett. Du måste vara mätt för att gå ned i vikt. Kaloriintaget sköter sig självt!
Hej Ingvar, min Facebook-vän.
Jag menar att under LCHF-täckmanteln ryms otaliga varianter på lågkolhydratkost men att alla inte leder till den viktnedgång man förväntar sig. Våra belackare behöver bara följa kommentarerna i LCHF-bloggarna för att hitta hur många misslyckade bantningsförsök som helst.
Och faktiskt ger du i din kommentar här hos mig prov på just detta.
”i verkligheten är dessa människor långt ute i periferin. Strikt lågkolhydratkost med tillräckliga mängder animaliskt mättat fett leder till viktnedgång, även om det i det enskilda fallet kan handla om metabolt störda personer, som kräver extra strikt och längre tid…
Klassisk kaloribantning är självfallet helt fel väg att gå, det leder bara till återfall som jag skriver i inlägget, men det jag menar är att LCHF i skön förening med kontroll på hur mycket du äter är en säkrare väg till varaktig och tillräcklig viktnedgång.
Du skriver: ”Kaloriintaget sköter sig självt!” – Det tror inte jag.
Inte heller tror jag att människor som är metabolt störda (sönderbantade) i längden kan hoppas på att ännu mer mättat fett i kosten ska lösa problemet.
”5:2, jag säger bara PERIODISK FASTA! När du ska ta bort de sista kilona är 5:2 oslagbart.”
Utan att veta graden av de två dagarnas fasta är det svårt att göra beräkningar men antag att man faktiskt fastar (= inget äter) dessa 2 dagar. Det innebär att man konsumerar 2/7 mindre av allt utslaget över minst en veckoperiod. Den som vanligen äter SLV-mängder minskar på så sätt kolhydratintaget med 85 gram/dag, en inte föraktlig början.
Att 5:2-metoden fått så stort medialt genomslag kan bero på att de som avundsjukt betraktat LCHF-ares framgångar men hårdnackat vidhållit sin fetträdsla har funnit en kompromiss som känns acceptabel. Dessutom möter den föga kritik från proffsen som inte inser att den faktiskt även innebär en kolhydratreducering. Det som reduceras mest med 5:2 är det man äter mest av givet att man inte ändrar sammansättningen.
Frågan är hur många 5:2-are som håller ut i längden (livsvarigt)? Slutar man och återgår till gamla vanor så återgår man sannolikt till utgångsläget.
/ Erik Edlund
Erik E,
som du säkert förstått av sammanhanget är meningen slutklämmen på ett satiriskt stycke, nämligen att när alla andra konstiga förslag på hur den som misslyckats med sin LCHF-bantning ska göra inte hjälper, nu ska få ordning på problemet med den nya räddaren i nöden; 5:2-dieten.
Dina beräkningar på dieten blir lite optimistiska eftersom de inte följer 5:2-dieten. Man äter ju faktiskt 600 kcal (500 för kvinnor) under de två fastedagarna och inget sägs om vad dessa 600 kcal ska bestå av. Det kan mycket väl vara massor av kolhydrater!
Dessutom är det inget som hindrar att du kompenserar reduktionen under fastedarna med ännu mer kolhydrater under ätardagarna, tyvärr.
Du säger vidare att anledningen till att 5:2 fått stort genomslag kan vara en reaktion på LCHF-kostens framgångar? Detta tror jag är att tillmäta LCHF alltför stor betydelse i sammanhanget, m.a.o. tror jag att hela hypen har helt andra orsaker.
Jag tror att 5:2 tilltalar oss för att den är enkel och lite spännande, den kräver varken förberedelser eller kunskaper, den fungerar; man går ner några kg direkt och magen blir smalare. Och naturligtvis är det extra lätt att anamma dieten om man redan är LCHF:are, vi har ju inga problem med att ha långt mellan målen eller känner något kolhydratsug.
Och så till frågan om hur länge man håller ut. I mitt fall, som jag skrivit om på annan plats i bloggen, höll jag ut i femton veckor och slutade för att viktminskningen hade stannat på knappt fem kg. Det fanns inte längre någon bra motivation att fortsätta. Jag tror egentligen att det bästa med sådana här dieter är att det kan få oss att fokusera på hur vi faktiskt äter och kanske visa på alternativ till inte göra något alls medan kilona långsamt smyger sig på.