FETTSKATT – ÖVERVIKT SOM RÄKNEOPERATION

SISTA VECKAN I APRIL

damp det ner en utredning, Kalorier kostar, som gjorts av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Det är ekonomerna Dan Andersson (f.d. chefsekonom på LO) och Anna Fransson som sammanfattat utvecklingen av övervikt och fetma från 1980 tills dags dato. Du läste rätt, det är ekonomer och inte läkare, eller samhällsvetare som gjort utredningen, med därav förväntat resultat.

Ekonomer är

ett släkte för sig har jag fått lära den hårda vägen. Ekonomer ser allt i svart på vitt. Om någon är fet har han säkert ätit för mycket fett. (Om någon är grön har han säkert ätit för mycket spenat.) Om ekonomen tror att övervikt beror på att man äter för mycket fet mat och springer för lite så kan han/hon finna anledning till att, som på sid 40, ta fram ett diagram där man bevisar att ju mer tid blivande mammor tillbringar i bilen, desto tjockare blir de. Det kan naturligtvis inte bero på att vi under samma tid med ökande bilåkande har utsatts för ett makalöst ökande av snabba kolhydrater i maten.

På sidan 33 visar man ett stapeldiagram som visar att viktutvecklingen för 10-åringar i fem utvalda kommuner åren 2003–2007. Från 2003 till 2004 sjönk överviktiga/feta från 23,6% till 21,7% – alltså en minskning på ca -10%! (jag tror inte på så snabba förändringar, antingen är underlaget för litet eller är mätningarna inte tillräckligt väl genomförda/redovisade) därefter stiger värdena för 2005 och 2006 för att på nytt sjunka 2007. Intressant är att feta, bmi över 30, minskade under den här tiden från 4,9% till 3,9%, alltså med -20% 😉

På sidan 38 i utredningen visar man ett diagram för bmi vid inskrivningen av blivande mammor: Regionala skillnader för mödrar, BMI år 2007 där medel-bmi för Stockholm hamnar på 22! Gränsen emellan normalvikt och övervikt går numera vid 24,9. Av 22 kommuner är det bara 6 som överstiger bmi-25 (med ett max på 25,5). Och då konstaterar man ändå att ”Graviditet motiverar dock lite extra vikt även i ett tidigt skede.”

Jag förstår inte riktigt vad de vill bevisa med de här tabellerna. Enligt min mening är inte de här siffrorna skäl till åtgärder som ska drabba hela befolkningen. Hela utredningen utmynnar ju i en rekommendation att samhället ska ingripa i den personliga friheten genom att styra över individen till ”hälsosammare val” genom att sätta extra skatt på mat som man tror att man blir fet av. Pengarna man får in ska då kunna användas för ex.vis förebyggande åtgärder som information om vad du ska äta eller att bygga cykelvägar? eller, hemska tanke, göra ännu fler gb-operationer.

Tiden som utredningen

omfattar, 1980–2008, med den här utvecklingen av det feta samhället sammanfaller ganska väl med Livsmedelsverkets alltmera fettskrämda jakt på kalorier. Och Stefan Rössners karriär som fettmabekämpare. Redan i förordet slår man fast att man vet varför vi blir allt fetare. Man tycker t.o.m. att den grundläggande förklaringen är mycket enkel! – ”vi tar in mer kalorier än vad vi förbränner. Detta förklaras i sin tur av flera samverkande faktorer som t.ex. ökad tillgång till billiga kaloririka livsmedel och minskad fysisk aktivitet.” Detta går naturligtvis också tillbaka till Rössner som citeras flitigt i utredningen.

Ett direkt citat i utredning från Stefan Rössner: ”Ämnesomsättningen är som störst vid 20 års ålder och därefter sjunker basalomsättningen med ungefär en procent om året. Det betyder att normalviktiga unga individer ökar med tre till fyra kg i snitt per decennium.” Måste väl då förutsätta att man äter exakt likadant hela livet?
Är det verkligen så enkelt? En person som väger 60 kg när hon är 20 år gammal kommer att väga  74 kg när hon fyller 60 och 81 kg när hon fyller 80???

På sidorna 53-54 gör man löjligt exakta uträkningar (ekonomer) av priset på mat och dess inverkan på vikten: ”… en prisökning med tolv procent (på maten) ger en minskning av vikten med 1,5 kg (per år) för en person som väger 65 kg  …”

Är det här uttryck för ett axiom? – Utredarna tycks tro det i alla fall.
Jag tillåter mig att tvivla. Jag tror inte att alla svenskar går upp i vikt för att maten blir 12% billigare. Däremot tror jag att många går upp i vikt för att nästan all mat som finns att köpa består av socker i alla dess former.

Och om man räknar in alla med bmi överstigande 24,9 som problemfylld övervikt så blir det naturligtvis stora siffror. Enligt utredarna dör överviktiga ca 3 år tidigare än normalviktiga vilket beräknas kosta Sverige ca 35 miljarder per år.
Men detta gäller vid en övervikt på bmi 30-35, alltså fetma, så alla med bmi under 30 bör räknas bort från statistiken.
Kostnaderna börjar absolut inte vid bmi över 24,9. De flesta av oss kostar faktiskt inget extra! De som kostar extra är de som blivit sjuka av kosten (kolhydraterna som höjer blodsocker och insulin), exempelvis diabetiker-2, hjärt-kärlsjuka, högt blodtryck mm. Och naturligtvis alla som nu ska gb-opereras.

Varför blir vi

överviktiga och sedan feta? – Svaret är naturligtvis att vi äter fel sorts mat. För mycket kolhydrater helt enkelt. Alla som gått i skolan de senaste 50 åren har omfattats av skolbespisning. Under de senaste 30 åren har den maten långsamt ändrats från kött, sås, potatis, rivna morötter och riven vitkål med lingon. Till numera pizza, pasta och knäckebröd med margarin och lågfettsprodukter. Om, och jag vill gärna betona OM, motion har någon betydelse så blir det ju inte bättre av att gympatimmarna har minskats till hälften av vad de varit, att trafiksituationen idag gör att alla barn ska skjutsas till och från skolan och att fotboll och kurragömma bytts ut mot Game Boy och andra dataspel. De med genetiska förutsättningar att bli överviktiga går in i ungdomsåren med några extrakilon som naturligtvis ska bantas bort och snart är jojobantningen ett faktum.

Vi som hittat LCHF

vet vad som behöver göras; Skrota Livsfarliga verket. Sätt munkavle på Rössner, Använd inte ekonomer att utreda hälsofrågor, Minska kolhydratanvändningen till 10% av dagens intag, Ät naturlig mat, Ät mera fett 😉