ARBETET GÖR OSS FETA

Annika Dahlqvist

skrev på sin blogg om det här för två dagar sedan och jag har funderat vidare ända sedan dess. Och efter att ha läst artikeln på Svt-Vetenskap fick jag helt andra ”vibbar”. Det är nämligen så att Claude Marcus, fetmaforskare och professor i pediatrik vid Karolinska institutet, citeras i artikeln. Och prof. Marcus har som vanligt ingen avvikande mening så länge man håller sig till kalorier in-och-ut.

En fiktiv intervju

med prof. Marcus för att du, käre läsare, ska få veta vem vi har att göra med och kanske även bakgrunden till att han ger så vinklade svar:
Journalisten: ”Professor Marcus, ni är ju utan tvekan den i Sverige som vet mest om fetmautvecklingen de senaste 50 åren, eller hur?”
Marcus: ”Det stämmer, men vi ska inte glömma käre bror Stephan Rössner, numera prof.em. här vid Karolinska…”
Journalisten: ”Naturligtvis inte, men nu har vi ju valt att ställa våra frågor till er, för det brukar vi ju göra, så om ni till att börja med skulle vilja säga något om er egen forskning …?
Marcus: ”Ja, jag har ju i första hand ägnat mig åt att forska på barns fetma och även tittat på hur barns fetma är relaterad till föräldrarnas konstitution. Faktum är att där det finns feta barn finns det ofta också feta föräldrar. Det är t.o.m. så att om en smal man gifter sig med en fet kvinna så får de feta barn och så småningom kommer även fadern att utveckla fetma.”
Journalisten: ”Det låter ju rent förfärligt! Vad kan man enligt er mening göra åt den saken?”
Marcus: ”Som alla vet är det Thermodynamikens lagar som gäller. Om man inte vill eller inte orkar springa mera så måste man kaloribegränsa. Kalorier in och ut helt enkelt, eller som käre bror Stephan så träffande uttrycker det, ’man kan gå ner i vikt på vilken diet som helst om man så ska stå på huvudet och käka hallonbåtar’, ha, ha, en riktig lustigkurre.”
Journalisten: ”Så det är med andra ord det ni ordinerar era feta patienter?”
Marcus: ”Exakt, och även deras föräldrar naturligtvis.”
Journalisten:
”Och hur fungerar det?”
Marcus: ”Efter mer än 30 års försök att på alla sätt få patienterna att följa det här konceptet måste jag tyvärr säga att det fungerar inte alls. – Det är naturligtvis inget fel på konceptet, jag har ju själv skapat det, ja i samförstånd med käre bror och Livsmedelsverket och livsmedelsindustrin naturligtvis.”
Journalisten: ”Men om det inte fungerar och det inte är något fel på konceptet, vad är det då som går snett”
Marcus: ”Enligt våra erfarenheter är det nästan omöjligt att få barnen, och deras föräldrar, att under någon längre tid följa våra kostråd, som för övrigt är de samma som Livsmedelsverket rekommenderar alla som vill gå ner i vikt. De, patienterna alltså, påstår att de följer våra råd men det tror jag inte på. Det är så lätt att det slinker ner någon extra smörgås eller hamburgare utan att man kommer ihåg det efteråt… man ljuger helt enkelt”
Journalisten: ”Men hur har ni lyckats då med att lösa er uppgift – ett smalare och sundare liv för de barn som är i denna olyckliga situation?”
Marcus: ”Lösa och lösa eh… vi har helt enkelt överlåtit problemet på våra kära kollegor kirurgerna. Genom att göra s.k. gastric bypass på barnen, ja över 12 år alltså, får man smala och lyckliga barn, och som en extra bonus kommer de aldrig att få diabetes, se där, vi slår två flugor i samma smäll!”

Dagens ämne

var ju den här nya studien från Amerika, så därför låter vi den fiktiva intervjun övergå till verklighetens uttalande. Naturligtvis kan jag inte låta bli att fälla in de svar jag tycker att prof. Marcus borde givit istället. 😉

Först bakgrunden

De främsta orsakerna till den nutida fetmaepidemin är inte bara att vi motionerar för lite eller äter för mycket. Felet är att vi rör oss allt mindre på våra arbetsplatser.
Det hävdar forskare i USA i en ny studie som publiceras i Public library of science. I studien, som är den första i sitt slag, har man beräknat exakt hur mycket kaloriförbränningen i arbetslivet minskat de senaste decennierna.

Matchar stadig viktökning
Enligt forskarna, som letts av biologen Timothy Church vid Pennington Biomedical Research Center, är minskningen från år 1960 till år 2008 i genomsnitt 140 kalorier per dag för män och 124 kalorier per dag för kvinnor.
Dessa kalorier matchar nästan exakt den stadiga viktökning som ägt rum i USA under samma period.
År 1960 vägde amerikanska män i 40–50-årsåldern i genomsnitt 77 kilo. Den minskade förbränningen på arbetsplatserna borde ha ökat snittvikten till knappt 90 kilo i dag, enligt forskarna.
Detta stämmer förbluffande väl med verkligheten. 2006 låg snittvikten på 92 kilo, bara ett par kilo över forskarnas projektion.

Och här måste ju Svenska media ha med en expertkommentar. Därför vänder man sig som vanligt, oavsett vad det gäller om det bara kommer i närheten av viktökning, till prof. Marcus.

Från artikeln:
Marcus: ”Jag har inte sett någon liknande beräkning förut. Jag tror definitivt att orörligheten på arbetsplatserna kan vara en viktig faktor i sammanhanget.
Problemen med övervikt är extra stora i USA, men att trenden är densamma i de flesta länder. – Över hälften av de svenska männen är överviktiga i dag, och situationen för kvinnorna är likartad.”
Ett ok svar, han konstaterar att det är ung. samma utveckling i stora delar av världen.
Marcus: ”Vi bygger in orörligheten i allt vi gör och har plockat bort nästan all fysisk aktivitet i arbetslivet. Förr gick man åtminstone några meter bort till brevkorgen, men nu behövs inte ens det.”
Så sant, även om det inte har någon praktisk betydelse.

Timothy Church, som lett undersökningen, anser att resultaten är bevis för att vi måste röra på oss ännu mer än vad vi gör på fritiden. Sannolikt skulle det räcka om de flesta nådde upp till de normer som rekommenderas i USA, 150 minuter måttlig kroppsrörelse eller 75 minuter intensiv aktivitet per vecka. Men de flesta rör sig mycket mindre än så ? och stillasittandet på arbetet förvärrar det hela.

Marcus: ”Nu har vi de jobb vi har, men det innebär att vi måste ta varje chans som finns att röra på oss. Vi bör ta trapporna i stället för hissen och öppna ytterdörren för hand i stället för att trycka på den automatiska dörröppnaren.
Vi skulle också behöva designa arbetsplatserna lite annorlunda och göra dem mer aktiva, exempelvis ha stående konferenser i stället för att sjunka ner i fåtöljerna.”

Här hade det varit på sin plats om prof. Marcus istället sagt:
Marcus: ”Just det här är inte min specialitet men – i min forskning har jag kunnat bevisa att en så obetydlig förändring av vårt dagliga arbete som 124–140 kalorier per dag inte i nämnvärd omfattning påverkar vikten. Det är hela livssituationen som är det avgörande. Kanske måste vi titta närmare på Medelhavsdieten?”

Min syn på saken

är den här: Undersökningen omfattar åren från 1960 till 2008 vilket är precis under den tidsperiod som hela vår matkultur bytt fot och lyckats utveckla en skenande fetma- och diabetesepidemi.
Före 1960 åt vi mest hemlagat med naturliga råvaror. Visserligen åt vi mycket mjölmat och potatis, sås tjockades med vetemjöl och maten tillagades med margarin. Men… efter 1960 formligen exploderade kolhydratanvändningen i kosten: Vitt bröd bakat på högförädlat vetemjöl (stålvalsat), massor av pizza, pasta och vitt ris, färdigmat från frysdiskarna och färdigmat från restauranger, bakad potatis med konstiga fyllningar? En korv med bröd är numera en hel måltid med senap, ketchup och räksallad? – Måltidsdryck är inte längre vatten eller ett glas mjölk, det är läsk eller coca-cola laddat med fruktsocker.
Att vi samtidigt har haft kostråd gemensamma med hela västvärlden som konsekvent tar bort allt naturligt fett, såväl animaliskt som från mjölkprodukter har starkt bidragit till att kolhydraterna utgör en allt större del av det vi äter med katastrofala följder på det metabola syndromet.

Detta  är enligt min mening mycket troligare orsaker till varför människor världen över har ökat sin vikt. Och allt detta är prof. Marcus väl medveten om men väljer att blunda för. Anledningen till det kan vara många, men jag tror att sanningen skulle allvarligt skada professorns forskargärning. Bättre köra huvudet i sanden och hoppas att det ska blåsa förbi än att erkänna sin egen ofullkomlighet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s